Det ar slut nu. Klart. Over.
Tysta, lugna och alldeles stilla flyter tankarna.
söndag 1 juni 2008
fredag 30 maj 2008
Andra lektionen
Lektionen i ondags gick bra.
Jag undrar hur mycket de forstar, och marker att mellan mina ord och dem ar avstandet mycket langt. Som att jag star i en annan varld och pratar till dem genom glas. De tittar pa mig, blinkar, jag star fortfarande kvar och pratar, genom glas. Jag kommer fran en annan varld. Jag vet att det ar sa och kan inte hjalpa det, men vill nastan ursakta mig for det. Efterat fragade de mig om lagar och de rattsliga processerna, sjalva forfarandet nar utsatta kvinnor gjort en anmalan. Egentligen vet jag inte det, forsokte komma pa tillfredstallande svar, men vet inte om jag lyckades. De ar mycket fokuserade pa lagar, pa att hitta ett system som fungerar, och att instanser inom systemet ska kunna samarbeta. Formodligen ar det sa det maste borja, men jag tanker att det anda inte bara handlar om det, utan om nagot mer djupgaende. Om nagot som sitter inuti, som fangar oss i vara positioner och styr vara medvetenaden, rattigheter och utrymme, och jag tanker att de inte far vanta for lange med den forstaelsen. Men det ar nog bara mitt vita naiva jag som talar.
"Vara lander ar olika", sager en polis (som till skillnad fran de andra ar civilkladd), "vi har haft krigen, i ditt land ar alla utbildade...". Jag tanker att de inte bara kan skylla pa kriget, for kriget ar slut, och allt ar fucked-up, regeringen ar korrupt och struntar i sin befkolkning. Kriget ar slut, kriget forklarar mycket men inte allt. Jag undrar om kriget fungerar som en tackmantel, ett skydd att ta till istallet for att ga till botten och hitta andra, kanske mer obekvama forklaringar till orattvisor och misar.
Ar det forfarande mitt vita naiva jag som pratar?
Det gar inte att skylla mans vald mot kvinnor pa kriget. Jag vet att det inte var sa han menade, utan att anledningen till att manniskor ar outbildade, fattiga, lever pa gransen kommer fran kriget och Pol Pot-regimen. Det ar sa. Det tar tid att komma tillbaka. Jag begriper att det ar sa.
Men sa tanker jag... Allt som kommer ut nu later fordommande och irriterande, men lat ga da: Det ar ju ett problem i mans hjarnor och kroppar som gor att de slar, utnyttjar, trasar sonder och fortrycker kvinnor.
Det problemet forsvinner inte med hjalp av lagar. Det sitter inuti en manniska. Det kommer utifran och satter sig inuti, och det ar inuti som maste forandras sa att vi kan borja se pa varandra annorlunda och forandra det som finns utanfor. Inuti och utanfor ar i kontakt, i relation med varandra. Om vi inte forstar det sjalsligt och fysiskt i oss sjalva, sa kommer vi aldrig riktigt heller forsta varfor vi ska forandra det som finns utanfor.
Allt det har tanker jag och vet att han inte kommer att forsta.
Han letar efter ett system, och jag maste vara nojd med att han vill hitta ett.
Jag undrar hur mycket de forstar, och marker att mellan mina ord och dem ar avstandet mycket langt. Som att jag star i en annan varld och pratar till dem genom glas. De tittar pa mig, blinkar, jag star fortfarande kvar och pratar, genom glas. Jag kommer fran en annan varld. Jag vet att det ar sa och kan inte hjalpa det, men vill nastan ursakta mig for det. Efterat fragade de mig om lagar och de rattsliga processerna, sjalva forfarandet nar utsatta kvinnor gjort en anmalan. Egentligen vet jag inte det, forsokte komma pa tillfredstallande svar, men vet inte om jag lyckades. De ar mycket fokuserade pa lagar, pa att hitta ett system som fungerar, och att instanser inom systemet ska kunna samarbeta. Formodligen ar det sa det maste borja, men jag tanker att det anda inte bara handlar om det, utan om nagot mer djupgaende. Om nagot som sitter inuti, som fangar oss i vara positioner och styr vara medvetenaden, rattigheter och utrymme, och jag tanker att de inte far vanta for lange med den forstaelsen. Men det ar nog bara mitt vita naiva jag som talar.
"Vara lander ar olika", sager en polis (som till skillnad fran de andra ar civilkladd), "vi har haft krigen, i ditt land ar alla utbildade...". Jag tanker att de inte bara kan skylla pa kriget, for kriget ar slut, och allt ar fucked-up, regeringen ar korrupt och struntar i sin befkolkning. Kriget ar slut, kriget forklarar mycket men inte allt. Jag undrar om kriget fungerar som en tackmantel, ett skydd att ta till istallet for att ga till botten och hitta andra, kanske mer obekvama forklaringar till orattvisor och misar.
Ar det forfarande mitt vita naiva jag som pratar?
Det gar inte att skylla mans vald mot kvinnor pa kriget. Jag vet att det inte var sa han menade, utan att anledningen till att manniskor ar outbildade, fattiga, lever pa gransen kommer fran kriget och Pol Pot-regimen. Det ar sa. Det tar tid att komma tillbaka. Jag begriper att det ar sa.
Men sa tanker jag... Allt som kommer ut nu later fordommande och irriterande, men lat ga da: Det ar ju ett problem i mans hjarnor och kroppar som gor att de slar, utnyttjar, trasar sonder och fortrycker kvinnor.
Det problemet forsvinner inte med hjalp av lagar. Det sitter inuti en manniska. Det kommer utifran och satter sig inuti, och det ar inuti som maste forandras sa att vi kan borja se pa varandra annorlunda och forandra det som finns utanfor. Inuti och utanfor ar i kontakt, i relation med varandra. Om vi inte forstar det sjalsligt och fysiskt i oss sjalva, sa kommer vi aldrig riktigt heller forsta varfor vi ska forandra det som finns utanfor.
Allt det har tanker jag och vet att han inte kommer att forsta.
Han letar efter ett system, och jag maste vara nojd med att han vill hitta ett.
Maskineriet
Varmen, eller hettan snarare, sprider sig. Den lagger sig som en hinna over och i staden. Allt, varenda del, ar omslutet av en hinna. Den vibrerar, utsondrar en fran doft av kropp, forutnelse, skrap, radsla, fattigdom, liv, motstravighet, vilja, ett entraget slit, somnloshet, barnskrik och en klagande historisk envishet i overlevnad. Allt befinner sig nagonstans mellan utradering och uppbyggnad.
I detta finns ingen logik, det ar den kraft som satter allt i rullning, som far allt att paga. Dag ut och dag in.
Jag kanner nu, att jag blivit en del av detta maskineri, en del av det har satt sig i mitt eget system, och jag vet att det ar den kraften jag kanner som galenskap. Den ligger som en hinna runt mig, och jag ser mig sjalv titta ut genom den, forsikigt, med ett hela tiden nyvaket uttryck i ansiktet.
Hon far aldrig sova, aldrig vila. Har tar inte bilderna slut.
Jag har flytt in i mig sjalv och slappt in den andra kraften, det finns inget som kan sta emot, den tar sig in anda. Den harjar runt i mitt inre, kastar om allt. Tiden flyter mellan det som varit, in i nuet och genom bilder, visioner, ut i framtiden. Ibland kan jag lugna mig sjalv. Pa den bla plaststolen, nar solen gatt ner och maskineriet avstannat. Jag kan se mig sjalv utifran, det enda jag tanker ar: "Hur har jag hamnat har? Hur ar det mojligt att vara har och samtdigt befinna mig sa langt bort?"
Jag signade in pa Facebook tillslut. Det var langtan, en langtan efter att stoppa upp galenskapen, se nagot bekant, bekrafta att det finns nagot fast att halla i. Bilderna av mina vanner poppar upp en efter en. "De lever sin liv dar hemma", tankte jag, "Och har sitter jag...". Varlden krympte. For en kort stund befann vi oss i samma tidrum, i samma verklighet, delade tankar med varann.
Jag forsokte halla kvar dem, men de gled undan och forsvann. Varlden vaxte igen. Bergen, risfalten, odelagda slatter och hav ligger mellan oss. Nu ar det bara jag, inuti maskineriet som ar inuti mig, som driver mig mot den yttersta punkten av isloering. Det finns inget varre an detta och samtidigt ar jag lycklig. Ar det, det, som betecknar galenskap?
Jag vet inte om jag kommer kanna mig stolt over det har. Men jag vet att jag maste. Redan nu borjar jag ransaka och tanka att jag skulle gjort saker annorlunda, samtidigt vet jag att det ar omojligt. Hur skulle det kunna ha blivit annorlunda? Men jag forsoker hitta anledningar sa att mitt sjalvforakt inte ska tro att jag glomt bort att duktiga flickor inte kan vara nojda med sig sjalva, inte ens med hur de faller. Det ar omoget, barnsligt och destruktivt att tanka sa har, jag vet, men sjalva benaganheten att falla dit han ar alltfor latt. Det ar bara borja tanka pa hur manniskor som man avundas (men aldrig erkanner att man avundas, istallet sager man, att man inte tycker om dem ) skulle gora det har. Eftersom jag inte kanner de har personerna gor jag dem felfria, bilder av felfria, spontana och latta individer som skulle gora det har pa ett sprudlande effektivt satt. Att de skulle varit oppna, inte sett skiten, inte kant vanmakten, inte tvivlat, inte hort maskineriet gnissla och tjuta i oronen. Jag vet att det inte ar sant. Att det bara ar pahitt i mitt eget huvud, endast i syfte att bryta ner, sa att synfaltet runt mig krymper, tills det inte finns nagot kvar. Det ar sa det fungerar, det sjalvdestruktiva. Det ar absurt att skriva det har, jag blir nastan full i skratt, darfor att nar jag ar skrivit klart det har, da ar jag befriad fran det. Da har det lamnat mig. Da kan jag kanna mig sjalv igen, sa som jag ar och vill vara. Utan tvivel, utan sjalvforakt, utan angest. Da ar det bara jag kvar.
I detta finns ingen logik, det ar den kraft som satter allt i rullning, som far allt att paga. Dag ut och dag in.
Jag kanner nu, att jag blivit en del av detta maskineri, en del av det har satt sig i mitt eget system, och jag vet att det ar den kraften jag kanner som galenskap. Den ligger som en hinna runt mig, och jag ser mig sjalv titta ut genom den, forsikigt, med ett hela tiden nyvaket uttryck i ansiktet.
Hon far aldrig sova, aldrig vila. Har tar inte bilderna slut.
Jag har flytt in i mig sjalv och slappt in den andra kraften, det finns inget som kan sta emot, den tar sig in anda. Den harjar runt i mitt inre, kastar om allt. Tiden flyter mellan det som varit, in i nuet och genom bilder, visioner, ut i framtiden. Ibland kan jag lugna mig sjalv. Pa den bla plaststolen, nar solen gatt ner och maskineriet avstannat. Jag kan se mig sjalv utifran, det enda jag tanker ar: "Hur har jag hamnat har? Hur ar det mojligt att vara har och samtdigt befinna mig sa langt bort?"
Jag signade in pa Facebook tillslut. Det var langtan, en langtan efter att stoppa upp galenskapen, se nagot bekant, bekrafta att det finns nagot fast att halla i. Bilderna av mina vanner poppar upp en efter en. "De lever sin liv dar hemma", tankte jag, "Och har sitter jag...". Varlden krympte. For en kort stund befann vi oss i samma tidrum, i samma verklighet, delade tankar med varann.
Jag forsokte halla kvar dem, men de gled undan och forsvann. Varlden vaxte igen. Bergen, risfalten, odelagda slatter och hav ligger mellan oss. Nu ar det bara jag, inuti maskineriet som ar inuti mig, som driver mig mot den yttersta punkten av isloering. Det finns inget varre an detta och samtidigt ar jag lycklig. Ar det, det, som betecknar galenskap?
Jag vet inte om jag kommer kanna mig stolt over det har. Men jag vet att jag maste. Redan nu borjar jag ransaka och tanka att jag skulle gjort saker annorlunda, samtidigt vet jag att det ar omojligt. Hur skulle det kunna ha blivit annorlunda? Men jag forsoker hitta anledningar sa att mitt sjalvforakt inte ska tro att jag glomt bort att duktiga flickor inte kan vara nojda med sig sjalva, inte ens med hur de faller. Det ar omoget, barnsligt och destruktivt att tanka sa har, jag vet, men sjalva benaganheten att falla dit han ar alltfor latt. Det ar bara borja tanka pa hur manniskor som man avundas (men aldrig erkanner att man avundas, istallet sager man, att man inte tycker om dem ) skulle gora det har. Eftersom jag inte kanner de har personerna gor jag dem felfria, bilder av felfria, spontana och latta individer som skulle gora det har pa ett sprudlande effektivt satt. Att de skulle varit oppna, inte sett skiten, inte kant vanmakten, inte tvivlat, inte hort maskineriet gnissla och tjuta i oronen. Jag vet att det inte ar sant. Att det bara ar pahitt i mitt eget huvud, endast i syfte att bryta ner, sa att synfaltet runt mig krymper, tills det inte finns nagot kvar. Det ar sa det fungerar, det sjalvdestruktiva. Det ar absurt att skriva det har, jag blir nastan full i skratt, darfor att nar jag ar skrivit klart det har, da ar jag befriad fran det. Da har det lamnat mig. Da kan jag kanna mig sjalv igen, sa som jag ar och vill vara. Utan tvivel, utan sjalvforakt, utan angest. Da ar det bara jag kvar.
torsdag 29 maj 2008
Tisdag eftermiddag
Sitter pa FCC. Det ar nastan inga moln, de som finns, ligger som hagringar i horistonten. Flaggorna langs Riverside vajar latt i den svaga brisen.
Jag ar trott, utmattad. En spanning trycker runt huvudet.
Nar jag kom in satt det en man vid bardisken. Hans utseende paminde nagot om Sydney Pollacks, det var sympatiskt i mina ogon. Vi utbytte nagra latta fraser, han borjade: "How are you today?", "Fine thank you. I've been bicykling here so I'm sweating heaps", "Welcome to the tropics. Great place isn't it?", "Yea, I love it, it's nice that it's not on street level", "It's very colonial, "Yea, it's calm, you don't have to see the mess going on down there, that's what I like, "It's true...". Han bestallde in ett nytt glas, av vad det nu var han drack.
Jag funderade pa om jag skulle fortsatta konversationen. Mannens van kom efter en stund, sedan en mycket ung Kambodjanska. Jag tjyvlyssnade och forstod att hon och mannen jag pratat med var tillsammans. Horde jag till och med fiancee..? Jag sag forsiktigt upp fran min bok och betraktade sallskapet, sedan snabbt ner igen for att dolja mina ackelkanslor som vaxte ut genom ogonen. En tredje man anslot efter ytterligare en stund. De pratade alla tre, den forsta mannens blick lag hela tiden pa den unga kvinnan, han tog hennes hand kysste den. Hon fnissade.
Jag undrar vad som ror sig i huvudet pa dessa man. Hur de kan legitimera sina kop av manniskor, hud, liv, drommar, kanslor. Vad tanker han nar hon suger av honom om kvallarna? Ar han sjalvabsorberad, totalt uppslukad och kat pa sitt maktovertag, sa att hon bleknar, blir vem som helst. Blir en kropp som han tar. Eller tror han nagonstans i sig sjalv att hon ar attraherad av honom?
Tror han, att han ar foralskad i henne och denna karlek ar besvarad?
Eller struntar han i att tanka och att tro darfor att det inte spelar nagon roll. Ingen roll alls spelar det, for han kan kopa sig till vad som helst.
Vad ar det for fel, pa dessa man? Varfor maste det vara sa har?
Misogyni, kvinnoforakt, hat - var kommer det ifran?
Strukturer, sager en van rost till mig. Jo, men inuti. Hur formuleras det inuti kroppen, i hjarnan, hur utvecklas det i kanslor som i slutandan blir ett begar till att kopa? Kopa ett liv, en kropp, drommarna, en historia.
Det finns ju overallt det har, overallt.
Over mig ligger faktumet som en stor sorg. Inuti kanner jag ackel och vanmakt.
Jag orkar snart inte se mer, hora mer, tanka mer.
Jag ar trott, utmattad. En spanning trycker runt huvudet.
Nar jag kom in satt det en man vid bardisken. Hans utseende paminde nagot om Sydney Pollacks, det var sympatiskt i mina ogon. Vi utbytte nagra latta fraser, han borjade: "How are you today?", "Fine thank you. I've been bicykling here so I'm sweating heaps", "Welcome to the tropics. Great place isn't it?", "Yea, I love it, it's nice that it's not on street level", "It's very colonial, "Yea, it's calm, you don't have to see the mess going on down there, that's what I like, "It's true...". Han bestallde in ett nytt glas, av vad det nu var han drack.
Jag funderade pa om jag skulle fortsatta konversationen. Mannens van kom efter en stund, sedan en mycket ung Kambodjanska. Jag tjyvlyssnade och forstod att hon och mannen jag pratat med var tillsammans. Horde jag till och med fiancee..? Jag sag forsiktigt upp fran min bok och betraktade sallskapet, sedan snabbt ner igen for att dolja mina ackelkanslor som vaxte ut genom ogonen. En tredje man anslot efter ytterligare en stund. De pratade alla tre, den forsta mannens blick lag hela tiden pa den unga kvinnan, han tog hennes hand kysste den. Hon fnissade.
Jag undrar vad som ror sig i huvudet pa dessa man. Hur de kan legitimera sina kop av manniskor, hud, liv, drommar, kanslor. Vad tanker han nar hon suger av honom om kvallarna? Ar han sjalvabsorberad, totalt uppslukad och kat pa sitt maktovertag, sa att hon bleknar, blir vem som helst. Blir en kropp som han tar. Eller tror han nagonstans i sig sjalv att hon ar attraherad av honom?
Tror han, att han ar foralskad i henne och denna karlek ar besvarad?
Eller struntar han i att tanka och att tro darfor att det inte spelar nagon roll. Ingen roll alls spelar det, for han kan kopa sig till vad som helst.
Vad ar det for fel, pa dessa man? Varfor maste det vara sa har?
Misogyni, kvinnoforakt, hat - var kommer det ifran?
Strukturer, sager en van rost till mig. Jo, men inuti. Hur formuleras det inuti kroppen, i hjarnan, hur utvecklas det i kanslor som i slutandan blir ett begar till att kopa? Kopa ett liv, en kropp, drommarna, en historia.
Det finns ju overallt det har, overallt.
Over mig ligger faktumet som en stor sorg. Inuti kanner jag ackel och vanmakt.
Jag orkar snart inte se mer, hora mer, tanka mer.
måndag 26 maj 2008
mandag
Nu vet jag hur det ar. Det var inte farligt och det gick.
Det var svart att fa kontakt med ahorarna nar de inte lyssnar direkt till mig utan till Len som oversatter. Det ar svart att prata med inlevelse, nar den som oversatter inte gor det. Poliserna sag ut som en hog halvsomniga, ointresserade slofockar. Jag undrar hur det later pa khmer, om budskapet blir annorlunda.
Vet att jag inte kan paverka det, att det inte ar mitt ansvar.
Jag upptackte hur mycket man lagger marke till nar man star i talarposition sa dar lange. Nagon gaspar, en annan tittar pa klockan, en tredje blundar, en fjarde skruvar pa sig, en femte antecknar, en sjatte klar av mig med blicken.
Vad kan jag gora at det? Ingenting. Faktiskt ingenting.
Efter forsta halvan sa Thoun: "Very good!", med en uppmuntrande blick och en klapp pa axeln, att jag skulle lasa lite langsammare bara.
Andra halvan gick ocksa bra. Jag laste langsammare och svetten rann i strida strommar ner langs nacken och halsen och ryggen, fran harfastet ner over pannan. Efterat fragade jag Thoun igen: "Ok? You think me was ok?", "Yea, yea! Very good, very good", hon gjorde tummen upp och gav ett tryggt leende. En stund senare kom en forsynt polis fram och fragade om han kunde fa min text kopierad till sitt USB-minne. "Your writing is very good", sa han. Han vill ha min text att lasa igenom sjalv, for att kunna uppdatera sig. Jag kande mig stolt och blev glad. Han hade en pojkaktig och arlig uppsyn, pratade forsiktigt. Jag tankte att det i alla fall var en person som lyssnade, i en person fastande ett litet fro. Det ar battre en inget.
Jag tanker pa alla de kvinnor som pratat och pratat och forsokt fa folk att lyssna och forsta genus och jamstalldhet och allt dar i mellan.
Att det nog ar sa har. Det ar inte latt. Men dar det fastnar, dar fastnar det.
Det var svart att fa kontakt med ahorarna nar de inte lyssnar direkt till mig utan till Len som oversatter. Det ar svart att prata med inlevelse, nar den som oversatter inte gor det. Poliserna sag ut som en hog halvsomniga, ointresserade slofockar. Jag undrar hur det later pa khmer, om budskapet blir annorlunda.
Vet att jag inte kan paverka det, att det inte ar mitt ansvar.
Jag upptackte hur mycket man lagger marke till nar man star i talarposition sa dar lange. Nagon gaspar, en annan tittar pa klockan, en tredje blundar, en fjarde skruvar pa sig, en femte antecknar, en sjatte klar av mig med blicken.
Vad kan jag gora at det? Ingenting. Faktiskt ingenting.
Efter forsta halvan sa Thoun: "Very good!", med en uppmuntrande blick och en klapp pa axeln, att jag skulle lasa lite langsammare bara.
Andra halvan gick ocksa bra. Jag laste langsammare och svetten rann i strida strommar ner langs nacken och halsen och ryggen, fran harfastet ner over pannan. Efterat fragade jag Thoun igen: "Ok? You think me was ok?", "Yea, yea! Very good, very good", hon gjorde tummen upp och gav ett tryggt leende. En stund senare kom en forsynt polis fram och fragade om han kunde fa min text kopierad till sitt USB-minne. "Your writing is very good", sa han. Han vill ha min text att lasa igenom sjalv, for att kunna uppdatera sig. Jag kande mig stolt och blev glad. Han hade en pojkaktig och arlig uppsyn, pratade forsiktigt. Jag tankte att det i alla fall var en person som lyssnade, i en person fastande ett litet fro. Det ar battre en inget.
Jag tanker pa alla de kvinnor som pratat och pratat och forsokt fa folk att lyssna och forsta genus och jamstalldhet och allt dar i mellan.
Att det nog ar sa har. Det ar inte latt. Men dar det fastnar, dar fastnar det.
sondag morgon
Jag dranker mig aterigen i sjalvomkan och hemlangtan. Det ar sa smartsamt att jag knappt kan rora mig. Paralyserad blir jag liggande i sangen och plagar mig med att lyssna pa musik som bara gor min langtan storre, starkare, som gor hemma mer patagligt. Inombords ger jag ifran mig en serie i klagovral.
Jag vet att jag maste sluta, men sjunker djupare ner i madrassen, en liten stund till bara. Jag kan inte hindra den barnsliga tanken som repeterar: "Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over". Det ar inte over. Det ar en vecka, sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter och 604800 sekunder. Lika lang som alla andra veckor.
Jag maste skjuta bort den avgrundsdjupa langtan och fokusera pa det som ar kvar. Gora det jag ska gora. Inte tanka. Bara gora. Fem veckor har gatt, det ar bara en kvar, sen ar det over. Sen kan jag aka harifran. Jag ska ova pa min text, ga dit imorn och gora det. Skjuta bort alla tvivel som nar man skjuter bort saker pa ett bord. Kliva over mina demoner, sta upp genom det. Inte tanka. Bara gora. Jag kommer kliva ut pa andra sidan till slut. Om en vecka ar jag inte har langre. Jag far inte falla for min svaghet. Ruska bort den och vara stolt. Inbilla mig att jag kan. Latsas att jag vet vad jag haller pa med.
Jag vet att jag maste sluta, men sjunker djupare ner i madrassen, en liten stund till bara. Jag kan inte hindra den barnsliga tanken som repeterar: "Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over". Det ar inte over. Det ar en vecka, sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter och 604800 sekunder. Lika lang som alla andra veckor.
Jag maste skjuta bort den avgrundsdjupa langtan och fokusera pa det som ar kvar. Gora det jag ska gora. Inte tanka. Bara gora. Fem veckor har gatt, det ar bara en kvar, sen ar det over. Sen kan jag aka harifran. Jag ska ova pa min text, ga dit imorn och gora det. Skjuta bort alla tvivel som nar man skjuter bort saker pa ett bord. Kliva over mina demoner, sta upp genom det. Inte tanka. Bara gora. Jag kommer kliva ut pa andra sidan till slut. Om en vecka ar jag inte har langre. Jag far inte falla for min svaghet. Ruska bort den och vara stolt. Inbilla mig att jag kan. Latsas att jag vet vad jag haller pa med.
musiklista
Det har ar latarna jag lyssnar pa nar jag langtar hem, nar jag saknar:
* Long lost penpal, Hello Saferide
* Homesick, Kings of convenience
* Calling you, Jevetta Steele
* Fistful love, Anthony and the Jonhsons
* When tomorrow comes, Anna Ternheim
* Old soul song, Bright Eyes
* Jag vill ha allting, Hakan
* Precis som Romeo, Hakan
* Father and son, Cat Stevens
* Your song, Elton John
* Half way to fivepoints, Anna Ternheim
* She, Elvis Costello
* Hurricane Gilbert, Hakan
* Hallelujah, Jeff Buckely
* The fairest of the seasons, Nico
* Det ar sa jag sager det, Hakan
* Cyprus Avenue, Van Morrison
* In a matter of speaking, Nouvelle vague
* Jag har varit i alla stader, Hakan
* Gold mine gutted, Bright Eyes
* These days, Nico
* Long lost penpal, Hello Saferide
* Homesick, Kings of convenience
* Calling you, Jevetta Steele
* Fistful love, Anthony and the Jonhsons
* When tomorrow comes, Anna Ternheim
* Old soul song, Bright Eyes
* Jag vill ha allting, Hakan
* Precis som Romeo, Hakan
* Father and son, Cat Stevens
* Your song, Elton John
* Half way to fivepoints, Anna Ternheim
* She, Elvis Costello
* Hurricane Gilbert, Hakan
* Hallelujah, Jeff Buckely
* The fairest of the seasons, Nico
* Det ar sa jag sager det, Hakan
* Cyprus Avenue, Van Morrison
* In a matter of speaking, Nouvelle vague
* Jag har varit i alla stader, Hakan
* Gold mine gutted, Bright Eyes
* These days, Nico
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)