Det ar slut nu. Klart. Over.
Tysta, lugna och alldeles stilla flyter tankarna.
söndag 1 juni 2008
fredag 30 maj 2008
Andra lektionen
Lektionen i ondags gick bra.
Jag undrar hur mycket de forstar, och marker att mellan mina ord och dem ar avstandet mycket langt. Som att jag star i en annan varld och pratar till dem genom glas. De tittar pa mig, blinkar, jag star fortfarande kvar och pratar, genom glas. Jag kommer fran en annan varld. Jag vet att det ar sa och kan inte hjalpa det, men vill nastan ursakta mig for det. Efterat fragade de mig om lagar och de rattsliga processerna, sjalva forfarandet nar utsatta kvinnor gjort en anmalan. Egentligen vet jag inte det, forsokte komma pa tillfredstallande svar, men vet inte om jag lyckades. De ar mycket fokuserade pa lagar, pa att hitta ett system som fungerar, och att instanser inom systemet ska kunna samarbeta. Formodligen ar det sa det maste borja, men jag tanker att det anda inte bara handlar om det, utan om nagot mer djupgaende. Om nagot som sitter inuti, som fangar oss i vara positioner och styr vara medvetenaden, rattigheter och utrymme, och jag tanker att de inte far vanta for lange med den forstaelsen. Men det ar nog bara mitt vita naiva jag som talar.
"Vara lander ar olika", sager en polis (som till skillnad fran de andra ar civilkladd), "vi har haft krigen, i ditt land ar alla utbildade...". Jag tanker att de inte bara kan skylla pa kriget, for kriget ar slut, och allt ar fucked-up, regeringen ar korrupt och struntar i sin befkolkning. Kriget ar slut, kriget forklarar mycket men inte allt. Jag undrar om kriget fungerar som en tackmantel, ett skydd att ta till istallet for att ga till botten och hitta andra, kanske mer obekvama forklaringar till orattvisor och misar.
Ar det forfarande mitt vita naiva jag som pratar?
Det gar inte att skylla mans vald mot kvinnor pa kriget. Jag vet att det inte var sa han menade, utan att anledningen till att manniskor ar outbildade, fattiga, lever pa gransen kommer fran kriget och Pol Pot-regimen. Det ar sa. Det tar tid att komma tillbaka. Jag begriper att det ar sa.
Men sa tanker jag... Allt som kommer ut nu later fordommande och irriterande, men lat ga da: Det ar ju ett problem i mans hjarnor och kroppar som gor att de slar, utnyttjar, trasar sonder och fortrycker kvinnor.
Det problemet forsvinner inte med hjalp av lagar. Det sitter inuti en manniska. Det kommer utifran och satter sig inuti, och det ar inuti som maste forandras sa att vi kan borja se pa varandra annorlunda och forandra det som finns utanfor. Inuti och utanfor ar i kontakt, i relation med varandra. Om vi inte forstar det sjalsligt och fysiskt i oss sjalva, sa kommer vi aldrig riktigt heller forsta varfor vi ska forandra det som finns utanfor.
Allt det har tanker jag och vet att han inte kommer att forsta.
Han letar efter ett system, och jag maste vara nojd med att han vill hitta ett.
Jag undrar hur mycket de forstar, och marker att mellan mina ord och dem ar avstandet mycket langt. Som att jag star i en annan varld och pratar till dem genom glas. De tittar pa mig, blinkar, jag star fortfarande kvar och pratar, genom glas. Jag kommer fran en annan varld. Jag vet att det ar sa och kan inte hjalpa det, men vill nastan ursakta mig for det. Efterat fragade de mig om lagar och de rattsliga processerna, sjalva forfarandet nar utsatta kvinnor gjort en anmalan. Egentligen vet jag inte det, forsokte komma pa tillfredstallande svar, men vet inte om jag lyckades. De ar mycket fokuserade pa lagar, pa att hitta ett system som fungerar, och att instanser inom systemet ska kunna samarbeta. Formodligen ar det sa det maste borja, men jag tanker att det anda inte bara handlar om det, utan om nagot mer djupgaende. Om nagot som sitter inuti, som fangar oss i vara positioner och styr vara medvetenaden, rattigheter och utrymme, och jag tanker att de inte far vanta for lange med den forstaelsen. Men det ar nog bara mitt vita naiva jag som talar.
"Vara lander ar olika", sager en polis (som till skillnad fran de andra ar civilkladd), "vi har haft krigen, i ditt land ar alla utbildade...". Jag tanker att de inte bara kan skylla pa kriget, for kriget ar slut, och allt ar fucked-up, regeringen ar korrupt och struntar i sin befkolkning. Kriget ar slut, kriget forklarar mycket men inte allt. Jag undrar om kriget fungerar som en tackmantel, ett skydd att ta till istallet for att ga till botten och hitta andra, kanske mer obekvama forklaringar till orattvisor och misar.
Ar det forfarande mitt vita naiva jag som pratar?
Det gar inte att skylla mans vald mot kvinnor pa kriget. Jag vet att det inte var sa han menade, utan att anledningen till att manniskor ar outbildade, fattiga, lever pa gransen kommer fran kriget och Pol Pot-regimen. Det ar sa. Det tar tid att komma tillbaka. Jag begriper att det ar sa.
Men sa tanker jag... Allt som kommer ut nu later fordommande och irriterande, men lat ga da: Det ar ju ett problem i mans hjarnor och kroppar som gor att de slar, utnyttjar, trasar sonder och fortrycker kvinnor.
Det problemet forsvinner inte med hjalp av lagar. Det sitter inuti en manniska. Det kommer utifran och satter sig inuti, och det ar inuti som maste forandras sa att vi kan borja se pa varandra annorlunda och forandra det som finns utanfor. Inuti och utanfor ar i kontakt, i relation med varandra. Om vi inte forstar det sjalsligt och fysiskt i oss sjalva, sa kommer vi aldrig riktigt heller forsta varfor vi ska forandra det som finns utanfor.
Allt det har tanker jag och vet att han inte kommer att forsta.
Han letar efter ett system, och jag maste vara nojd med att han vill hitta ett.
Maskineriet
Varmen, eller hettan snarare, sprider sig. Den lagger sig som en hinna over och i staden. Allt, varenda del, ar omslutet av en hinna. Den vibrerar, utsondrar en fran doft av kropp, forutnelse, skrap, radsla, fattigdom, liv, motstravighet, vilja, ett entraget slit, somnloshet, barnskrik och en klagande historisk envishet i overlevnad. Allt befinner sig nagonstans mellan utradering och uppbyggnad.
I detta finns ingen logik, det ar den kraft som satter allt i rullning, som far allt att paga. Dag ut och dag in.
Jag kanner nu, att jag blivit en del av detta maskineri, en del av det har satt sig i mitt eget system, och jag vet att det ar den kraften jag kanner som galenskap. Den ligger som en hinna runt mig, och jag ser mig sjalv titta ut genom den, forsikigt, med ett hela tiden nyvaket uttryck i ansiktet.
Hon far aldrig sova, aldrig vila. Har tar inte bilderna slut.
Jag har flytt in i mig sjalv och slappt in den andra kraften, det finns inget som kan sta emot, den tar sig in anda. Den harjar runt i mitt inre, kastar om allt. Tiden flyter mellan det som varit, in i nuet och genom bilder, visioner, ut i framtiden. Ibland kan jag lugna mig sjalv. Pa den bla plaststolen, nar solen gatt ner och maskineriet avstannat. Jag kan se mig sjalv utifran, det enda jag tanker ar: "Hur har jag hamnat har? Hur ar det mojligt att vara har och samtdigt befinna mig sa langt bort?"
Jag signade in pa Facebook tillslut. Det var langtan, en langtan efter att stoppa upp galenskapen, se nagot bekant, bekrafta att det finns nagot fast att halla i. Bilderna av mina vanner poppar upp en efter en. "De lever sin liv dar hemma", tankte jag, "Och har sitter jag...". Varlden krympte. For en kort stund befann vi oss i samma tidrum, i samma verklighet, delade tankar med varann.
Jag forsokte halla kvar dem, men de gled undan och forsvann. Varlden vaxte igen. Bergen, risfalten, odelagda slatter och hav ligger mellan oss. Nu ar det bara jag, inuti maskineriet som ar inuti mig, som driver mig mot den yttersta punkten av isloering. Det finns inget varre an detta och samtidigt ar jag lycklig. Ar det, det, som betecknar galenskap?
Jag vet inte om jag kommer kanna mig stolt over det har. Men jag vet att jag maste. Redan nu borjar jag ransaka och tanka att jag skulle gjort saker annorlunda, samtidigt vet jag att det ar omojligt. Hur skulle det kunna ha blivit annorlunda? Men jag forsoker hitta anledningar sa att mitt sjalvforakt inte ska tro att jag glomt bort att duktiga flickor inte kan vara nojda med sig sjalva, inte ens med hur de faller. Det ar omoget, barnsligt och destruktivt att tanka sa har, jag vet, men sjalva benaganheten att falla dit han ar alltfor latt. Det ar bara borja tanka pa hur manniskor som man avundas (men aldrig erkanner att man avundas, istallet sager man, att man inte tycker om dem ) skulle gora det har. Eftersom jag inte kanner de har personerna gor jag dem felfria, bilder av felfria, spontana och latta individer som skulle gora det har pa ett sprudlande effektivt satt. Att de skulle varit oppna, inte sett skiten, inte kant vanmakten, inte tvivlat, inte hort maskineriet gnissla och tjuta i oronen. Jag vet att det inte ar sant. Att det bara ar pahitt i mitt eget huvud, endast i syfte att bryta ner, sa att synfaltet runt mig krymper, tills det inte finns nagot kvar. Det ar sa det fungerar, det sjalvdestruktiva. Det ar absurt att skriva det har, jag blir nastan full i skratt, darfor att nar jag ar skrivit klart det har, da ar jag befriad fran det. Da har det lamnat mig. Da kan jag kanna mig sjalv igen, sa som jag ar och vill vara. Utan tvivel, utan sjalvforakt, utan angest. Da ar det bara jag kvar.
I detta finns ingen logik, det ar den kraft som satter allt i rullning, som far allt att paga. Dag ut och dag in.
Jag kanner nu, att jag blivit en del av detta maskineri, en del av det har satt sig i mitt eget system, och jag vet att det ar den kraften jag kanner som galenskap. Den ligger som en hinna runt mig, och jag ser mig sjalv titta ut genom den, forsikigt, med ett hela tiden nyvaket uttryck i ansiktet.
Hon far aldrig sova, aldrig vila. Har tar inte bilderna slut.
Jag har flytt in i mig sjalv och slappt in den andra kraften, det finns inget som kan sta emot, den tar sig in anda. Den harjar runt i mitt inre, kastar om allt. Tiden flyter mellan det som varit, in i nuet och genom bilder, visioner, ut i framtiden. Ibland kan jag lugna mig sjalv. Pa den bla plaststolen, nar solen gatt ner och maskineriet avstannat. Jag kan se mig sjalv utifran, det enda jag tanker ar: "Hur har jag hamnat har? Hur ar det mojligt att vara har och samtdigt befinna mig sa langt bort?"
Jag signade in pa Facebook tillslut. Det var langtan, en langtan efter att stoppa upp galenskapen, se nagot bekant, bekrafta att det finns nagot fast att halla i. Bilderna av mina vanner poppar upp en efter en. "De lever sin liv dar hemma", tankte jag, "Och har sitter jag...". Varlden krympte. For en kort stund befann vi oss i samma tidrum, i samma verklighet, delade tankar med varann.
Jag forsokte halla kvar dem, men de gled undan och forsvann. Varlden vaxte igen. Bergen, risfalten, odelagda slatter och hav ligger mellan oss. Nu ar det bara jag, inuti maskineriet som ar inuti mig, som driver mig mot den yttersta punkten av isloering. Det finns inget varre an detta och samtidigt ar jag lycklig. Ar det, det, som betecknar galenskap?
Jag vet inte om jag kommer kanna mig stolt over det har. Men jag vet att jag maste. Redan nu borjar jag ransaka och tanka att jag skulle gjort saker annorlunda, samtidigt vet jag att det ar omojligt. Hur skulle det kunna ha blivit annorlunda? Men jag forsoker hitta anledningar sa att mitt sjalvforakt inte ska tro att jag glomt bort att duktiga flickor inte kan vara nojda med sig sjalva, inte ens med hur de faller. Det ar omoget, barnsligt och destruktivt att tanka sa har, jag vet, men sjalva benaganheten att falla dit han ar alltfor latt. Det ar bara borja tanka pa hur manniskor som man avundas (men aldrig erkanner att man avundas, istallet sager man, att man inte tycker om dem ) skulle gora det har. Eftersom jag inte kanner de har personerna gor jag dem felfria, bilder av felfria, spontana och latta individer som skulle gora det har pa ett sprudlande effektivt satt. Att de skulle varit oppna, inte sett skiten, inte kant vanmakten, inte tvivlat, inte hort maskineriet gnissla och tjuta i oronen. Jag vet att det inte ar sant. Att det bara ar pahitt i mitt eget huvud, endast i syfte att bryta ner, sa att synfaltet runt mig krymper, tills det inte finns nagot kvar. Det ar sa det fungerar, det sjalvdestruktiva. Det ar absurt att skriva det har, jag blir nastan full i skratt, darfor att nar jag ar skrivit klart det har, da ar jag befriad fran det. Da har det lamnat mig. Da kan jag kanna mig sjalv igen, sa som jag ar och vill vara. Utan tvivel, utan sjalvforakt, utan angest. Da ar det bara jag kvar.
torsdag 29 maj 2008
Tisdag eftermiddag
Sitter pa FCC. Det ar nastan inga moln, de som finns, ligger som hagringar i horistonten. Flaggorna langs Riverside vajar latt i den svaga brisen.
Jag ar trott, utmattad. En spanning trycker runt huvudet.
Nar jag kom in satt det en man vid bardisken. Hans utseende paminde nagot om Sydney Pollacks, det var sympatiskt i mina ogon. Vi utbytte nagra latta fraser, han borjade: "How are you today?", "Fine thank you. I've been bicykling here so I'm sweating heaps", "Welcome to the tropics. Great place isn't it?", "Yea, I love it, it's nice that it's not on street level", "It's very colonial, "Yea, it's calm, you don't have to see the mess going on down there, that's what I like, "It's true...". Han bestallde in ett nytt glas, av vad det nu var han drack.
Jag funderade pa om jag skulle fortsatta konversationen. Mannens van kom efter en stund, sedan en mycket ung Kambodjanska. Jag tjyvlyssnade och forstod att hon och mannen jag pratat med var tillsammans. Horde jag till och med fiancee..? Jag sag forsiktigt upp fran min bok och betraktade sallskapet, sedan snabbt ner igen for att dolja mina ackelkanslor som vaxte ut genom ogonen. En tredje man anslot efter ytterligare en stund. De pratade alla tre, den forsta mannens blick lag hela tiden pa den unga kvinnan, han tog hennes hand kysste den. Hon fnissade.
Jag undrar vad som ror sig i huvudet pa dessa man. Hur de kan legitimera sina kop av manniskor, hud, liv, drommar, kanslor. Vad tanker han nar hon suger av honom om kvallarna? Ar han sjalvabsorberad, totalt uppslukad och kat pa sitt maktovertag, sa att hon bleknar, blir vem som helst. Blir en kropp som han tar. Eller tror han nagonstans i sig sjalv att hon ar attraherad av honom?
Tror han, att han ar foralskad i henne och denna karlek ar besvarad?
Eller struntar han i att tanka och att tro darfor att det inte spelar nagon roll. Ingen roll alls spelar det, for han kan kopa sig till vad som helst.
Vad ar det for fel, pa dessa man? Varfor maste det vara sa har?
Misogyni, kvinnoforakt, hat - var kommer det ifran?
Strukturer, sager en van rost till mig. Jo, men inuti. Hur formuleras det inuti kroppen, i hjarnan, hur utvecklas det i kanslor som i slutandan blir ett begar till att kopa? Kopa ett liv, en kropp, drommarna, en historia.
Det finns ju overallt det har, overallt.
Over mig ligger faktumet som en stor sorg. Inuti kanner jag ackel och vanmakt.
Jag orkar snart inte se mer, hora mer, tanka mer.
Jag ar trott, utmattad. En spanning trycker runt huvudet.
Nar jag kom in satt det en man vid bardisken. Hans utseende paminde nagot om Sydney Pollacks, det var sympatiskt i mina ogon. Vi utbytte nagra latta fraser, han borjade: "How are you today?", "Fine thank you. I've been bicykling here so I'm sweating heaps", "Welcome to the tropics. Great place isn't it?", "Yea, I love it, it's nice that it's not on street level", "It's very colonial, "Yea, it's calm, you don't have to see the mess going on down there, that's what I like, "It's true...". Han bestallde in ett nytt glas, av vad det nu var han drack.
Jag funderade pa om jag skulle fortsatta konversationen. Mannens van kom efter en stund, sedan en mycket ung Kambodjanska. Jag tjyvlyssnade och forstod att hon och mannen jag pratat med var tillsammans. Horde jag till och med fiancee..? Jag sag forsiktigt upp fran min bok och betraktade sallskapet, sedan snabbt ner igen for att dolja mina ackelkanslor som vaxte ut genom ogonen. En tredje man anslot efter ytterligare en stund. De pratade alla tre, den forsta mannens blick lag hela tiden pa den unga kvinnan, han tog hennes hand kysste den. Hon fnissade.
Jag undrar vad som ror sig i huvudet pa dessa man. Hur de kan legitimera sina kop av manniskor, hud, liv, drommar, kanslor. Vad tanker han nar hon suger av honom om kvallarna? Ar han sjalvabsorberad, totalt uppslukad och kat pa sitt maktovertag, sa att hon bleknar, blir vem som helst. Blir en kropp som han tar. Eller tror han nagonstans i sig sjalv att hon ar attraherad av honom?
Tror han, att han ar foralskad i henne och denna karlek ar besvarad?
Eller struntar han i att tanka och att tro darfor att det inte spelar nagon roll. Ingen roll alls spelar det, for han kan kopa sig till vad som helst.
Vad ar det for fel, pa dessa man? Varfor maste det vara sa har?
Misogyni, kvinnoforakt, hat - var kommer det ifran?
Strukturer, sager en van rost till mig. Jo, men inuti. Hur formuleras det inuti kroppen, i hjarnan, hur utvecklas det i kanslor som i slutandan blir ett begar till att kopa? Kopa ett liv, en kropp, drommarna, en historia.
Det finns ju overallt det har, overallt.
Over mig ligger faktumet som en stor sorg. Inuti kanner jag ackel och vanmakt.
Jag orkar snart inte se mer, hora mer, tanka mer.
måndag 26 maj 2008
mandag
Nu vet jag hur det ar. Det var inte farligt och det gick.
Det var svart att fa kontakt med ahorarna nar de inte lyssnar direkt till mig utan till Len som oversatter. Det ar svart att prata med inlevelse, nar den som oversatter inte gor det. Poliserna sag ut som en hog halvsomniga, ointresserade slofockar. Jag undrar hur det later pa khmer, om budskapet blir annorlunda.
Vet att jag inte kan paverka det, att det inte ar mitt ansvar.
Jag upptackte hur mycket man lagger marke till nar man star i talarposition sa dar lange. Nagon gaspar, en annan tittar pa klockan, en tredje blundar, en fjarde skruvar pa sig, en femte antecknar, en sjatte klar av mig med blicken.
Vad kan jag gora at det? Ingenting. Faktiskt ingenting.
Efter forsta halvan sa Thoun: "Very good!", med en uppmuntrande blick och en klapp pa axeln, att jag skulle lasa lite langsammare bara.
Andra halvan gick ocksa bra. Jag laste langsammare och svetten rann i strida strommar ner langs nacken och halsen och ryggen, fran harfastet ner over pannan. Efterat fragade jag Thoun igen: "Ok? You think me was ok?", "Yea, yea! Very good, very good", hon gjorde tummen upp och gav ett tryggt leende. En stund senare kom en forsynt polis fram och fragade om han kunde fa min text kopierad till sitt USB-minne. "Your writing is very good", sa han. Han vill ha min text att lasa igenom sjalv, for att kunna uppdatera sig. Jag kande mig stolt och blev glad. Han hade en pojkaktig och arlig uppsyn, pratade forsiktigt. Jag tankte att det i alla fall var en person som lyssnade, i en person fastande ett litet fro. Det ar battre en inget.
Jag tanker pa alla de kvinnor som pratat och pratat och forsokt fa folk att lyssna och forsta genus och jamstalldhet och allt dar i mellan.
Att det nog ar sa har. Det ar inte latt. Men dar det fastnar, dar fastnar det.
Det var svart att fa kontakt med ahorarna nar de inte lyssnar direkt till mig utan till Len som oversatter. Det ar svart att prata med inlevelse, nar den som oversatter inte gor det. Poliserna sag ut som en hog halvsomniga, ointresserade slofockar. Jag undrar hur det later pa khmer, om budskapet blir annorlunda.
Vet att jag inte kan paverka det, att det inte ar mitt ansvar.
Jag upptackte hur mycket man lagger marke till nar man star i talarposition sa dar lange. Nagon gaspar, en annan tittar pa klockan, en tredje blundar, en fjarde skruvar pa sig, en femte antecknar, en sjatte klar av mig med blicken.
Vad kan jag gora at det? Ingenting. Faktiskt ingenting.
Efter forsta halvan sa Thoun: "Very good!", med en uppmuntrande blick och en klapp pa axeln, att jag skulle lasa lite langsammare bara.
Andra halvan gick ocksa bra. Jag laste langsammare och svetten rann i strida strommar ner langs nacken och halsen och ryggen, fran harfastet ner over pannan. Efterat fragade jag Thoun igen: "Ok? You think me was ok?", "Yea, yea! Very good, very good", hon gjorde tummen upp och gav ett tryggt leende. En stund senare kom en forsynt polis fram och fragade om han kunde fa min text kopierad till sitt USB-minne. "Your writing is very good", sa han. Han vill ha min text att lasa igenom sjalv, for att kunna uppdatera sig. Jag kande mig stolt och blev glad. Han hade en pojkaktig och arlig uppsyn, pratade forsiktigt. Jag tankte att det i alla fall var en person som lyssnade, i en person fastande ett litet fro. Det ar battre en inget.
Jag tanker pa alla de kvinnor som pratat och pratat och forsokt fa folk att lyssna och forsta genus och jamstalldhet och allt dar i mellan.
Att det nog ar sa har. Det ar inte latt. Men dar det fastnar, dar fastnar det.
sondag morgon
Jag dranker mig aterigen i sjalvomkan och hemlangtan. Det ar sa smartsamt att jag knappt kan rora mig. Paralyserad blir jag liggande i sangen och plagar mig med att lyssna pa musik som bara gor min langtan storre, starkare, som gor hemma mer patagligt. Inombords ger jag ifran mig en serie i klagovral.
Jag vet att jag maste sluta, men sjunker djupare ner i madrassen, en liten stund till bara. Jag kan inte hindra den barnsliga tanken som repeterar: "Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over". Det ar inte over. Det ar en vecka, sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter och 604800 sekunder. Lika lang som alla andra veckor.
Jag maste skjuta bort den avgrundsdjupa langtan och fokusera pa det som ar kvar. Gora det jag ska gora. Inte tanka. Bara gora. Fem veckor har gatt, det ar bara en kvar, sen ar det over. Sen kan jag aka harifran. Jag ska ova pa min text, ga dit imorn och gora det. Skjuta bort alla tvivel som nar man skjuter bort saker pa ett bord. Kliva over mina demoner, sta upp genom det. Inte tanka. Bara gora. Jag kommer kliva ut pa andra sidan till slut. Om en vecka ar jag inte har langre. Jag far inte falla for min svaghet. Ruska bort den och vara stolt. Inbilla mig att jag kan. Latsas att jag vet vad jag haller pa med.
Jag vet att jag maste sluta, men sjunker djupare ner i madrassen, en liten stund till bara. Jag kan inte hindra den barnsliga tanken som repeterar: "Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over". Det ar inte over. Det ar en vecka, sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter och 604800 sekunder. Lika lang som alla andra veckor.
Jag maste skjuta bort den avgrundsdjupa langtan och fokusera pa det som ar kvar. Gora det jag ska gora. Inte tanka. Bara gora. Fem veckor har gatt, det ar bara en kvar, sen ar det over. Sen kan jag aka harifran. Jag ska ova pa min text, ga dit imorn och gora det. Skjuta bort alla tvivel som nar man skjuter bort saker pa ett bord. Kliva over mina demoner, sta upp genom det. Inte tanka. Bara gora. Jag kommer kliva ut pa andra sidan till slut. Om en vecka ar jag inte har langre. Jag far inte falla for min svaghet. Ruska bort den och vara stolt. Inbilla mig att jag kan. Latsas att jag vet vad jag haller pa med.
musiklista
Det har ar latarna jag lyssnar pa nar jag langtar hem, nar jag saknar:
* Long lost penpal, Hello Saferide
* Homesick, Kings of convenience
* Calling you, Jevetta Steele
* Fistful love, Anthony and the Jonhsons
* When tomorrow comes, Anna Ternheim
* Old soul song, Bright Eyes
* Jag vill ha allting, Hakan
* Precis som Romeo, Hakan
* Father and son, Cat Stevens
* Your song, Elton John
* Half way to fivepoints, Anna Ternheim
* She, Elvis Costello
* Hurricane Gilbert, Hakan
* Hallelujah, Jeff Buckely
* The fairest of the seasons, Nico
* Det ar sa jag sager det, Hakan
* Cyprus Avenue, Van Morrison
* In a matter of speaking, Nouvelle vague
* Jag har varit i alla stader, Hakan
* Gold mine gutted, Bright Eyes
* These days, Nico
* Long lost penpal, Hello Saferide
* Homesick, Kings of convenience
* Calling you, Jevetta Steele
* Fistful love, Anthony and the Jonhsons
* When tomorrow comes, Anna Ternheim
* Old soul song, Bright Eyes
* Jag vill ha allting, Hakan
* Precis som Romeo, Hakan
* Father and son, Cat Stevens
* Your song, Elton John
* Half way to fivepoints, Anna Ternheim
* She, Elvis Costello
* Hurricane Gilbert, Hakan
* Hallelujah, Jeff Buckely
* The fairest of the seasons, Nico
* Det ar sa jag sager det, Hakan
* Cyprus Avenue, Van Morrison
* In a matter of speaking, Nouvelle vague
* Jag har varit i alla stader, Hakan
* Gold mine gutted, Bright Eyes
* These days, Nico
FCC 24/5
Flakten snurar i taket, regnet har lyft och dragit vidare. Kvallen lagger sig och snart ar det morkt. Jag funderar pa om jag ska bestalla ett glas vin, ett glas vitt.
Soker kyparens blick men han forsvinner bort med ett menyblad till nyanlanda gaster. Plotsligt vet jag inte vad jag ska skriva, kanner mig stressad over att inte fa bestalla, att ingen ser mig.
Va Thany sa: "You should go out and do something. You're leaving soon". Jag sag bort och visste att jag vantat pa att hon skulle saga det. Jag svarade att det ar ok, att jag ar trott, att jag trivs, att jag inte kan forcera mig till att bara gora saker.
Det hon sa gav mig angest. Nar hon papekar att "you should do something", sa betyder det att hon anser att jag ar inaktiv. Hon tycker att jag ska passa pa, eftersom jag snart aker harifran.
Men jag kan inte. Jag kan inte gora 'saker' for sakernas skull. Om jag inte ar dar, om jag inte ar narvarande, for vem gor jag det da?
Men jag akte till Mephis en kvall. Det var Fleur, hennes kusin, Pisey och jag. Jag insag efter en stund att Pisey nog ar lite fortjust i mig. Plotligt fanns inget att prata om. Det var markligt, som att en osynlig barriar la sig over det som forut var oppet. Han vaktade sig sjalv, blev sjalvmedveten pa ett satt jag tidigare inte sett eller lagt marke till.
Jag kande mig hopplos och ovillig. Gick tillbaka in i mig sjalv.
Bandet spelade "Boys don't cry", och en tung fysisk suck av langtan gick genom kroppen. Den typen av langtan som tar en mycket nara den man alskar, som att han stod och andades mig i nacken, men nar jag vande mig om var han inte dar.
Jag sag alla fulla och glada manniskor dansa och kasta langa blickar pa varann. Ute pa dansgolvet var de en sammanhangande kropp av eufori och lust. Kroppar som snuddar vid andra kroppar. Svett som moter svett. Langtan som moter langtan. Mitt hjarta blev ledset och jag ville bara hem och sova bort allt. Ville bort fran en gladje jag inte kunde delta i. Jag vande ryggen mot varlden och sov dromlost. Nar jag vaknade tankte jag: "Allt ar fortfarande kvar. Det ar fortfarande en vecka kvar. Tre arbetstillfallen. Jag maste fokusera, kan inte slappa, inte riktigt an".
Den jag alskar skickar ett meddelande och sager att han alltid vill vara min. Ingen annan skuggar hans synfalt utom drommen, minnena och bilderna av mig.
Snart. Mycket snart ar det over. Jag vet att det kommer infinna sig en mycket marklig kansla av total narvaro, att tidrummet kommer sluta sig och bli ett enda nu. Det ar ingen ide att forsoka andra nagot.
Soker kyparens blick men han forsvinner bort med ett menyblad till nyanlanda gaster. Plotsligt vet jag inte vad jag ska skriva, kanner mig stressad over att inte fa bestalla, att ingen ser mig.
Va Thany sa: "You should go out and do something. You're leaving soon". Jag sag bort och visste att jag vantat pa att hon skulle saga det. Jag svarade att det ar ok, att jag ar trott, att jag trivs, att jag inte kan forcera mig till att bara gora saker.
Det hon sa gav mig angest. Nar hon papekar att "you should do something", sa betyder det att hon anser att jag ar inaktiv. Hon tycker att jag ska passa pa, eftersom jag snart aker harifran.
Men jag kan inte. Jag kan inte gora 'saker' for sakernas skull. Om jag inte ar dar, om jag inte ar narvarande, for vem gor jag det da?
Men jag akte till Mephis en kvall. Det var Fleur, hennes kusin, Pisey och jag. Jag insag efter en stund att Pisey nog ar lite fortjust i mig. Plotligt fanns inget att prata om. Det var markligt, som att en osynlig barriar la sig over det som forut var oppet. Han vaktade sig sjalv, blev sjalvmedveten pa ett satt jag tidigare inte sett eller lagt marke till.
Jag kande mig hopplos och ovillig. Gick tillbaka in i mig sjalv.
Bandet spelade "Boys don't cry", och en tung fysisk suck av langtan gick genom kroppen. Den typen av langtan som tar en mycket nara den man alskar, som att han stod och andades mig i nacken, men nar jag vande mig om var han inte dar.
Jag sag alla fulla och glada manniskor dansa och kasta langa blickar pa varann. Ute pa dansgolvet var de en sammanhangande kropp av eufori och lust. Kroppar som snuddar vid andra kroppar. Svett som moter svett. Langtan som moter langtan. Mitt hjarta blev ledset och jag ville bara hem och sova bort allt. Ville bort fran en gladje jag inte kunde delta i. Jag vande ryggen mot varlden och sov dromlost. Nar jag vaknade tankte jag: "Allt ar fortfarande kvar. Det ar fortfarande en vecka kvar. Tre arbetstillfallen. Jag maste fokusera, kan inte slappa, inte riktigt an".
Den jag alskar skickar ett meddelande och sager att han alltid vill vara min. Ingen annan skuggar hans synfalt utom drommen, minnena och bilderna av mig.
Snart. Mycket snart ar det over. Jag vet att det kommer infinna sig en mycket marklig kansla av total narvaro, att tidrummet kommer sluta sig och bli ett enda nu. Det ar ingen ide att forsoka andra nagot.
söndag 25 maj 2008
Utanfor Phnom Penh
I tisdags var det ingen som dok upp pa kontoret. Da akte jag pa motorcykeltur med Pisey. Pisey har pluggat globaliserings- och utvecklingsstudier i London, och ar hemma pa besok. Vi aker soderut, tills stadsbebyggelsen tar slut och bananplantager tar vid. Vi stannar vid ett tempel. Det ar fridfullt och stilla. Pisey berattar att templet varit en centralpunkt kring vilket det Cambodianska samhallet cirkulerat. De har bland annat statt for utbildning och tagit hand om de fattiga. Templen overlever pa donationer. "Det ar det som ar konstigt och som jag inte tycker om", sager han, "att de fattiga skanker det lilla de har for att bygga pa templet, gora det vackrare. Det gor det for att fa bra karma till nasta liv. Men det ar ju inte det Buddismen handlar om, att bara tanka pa nasta liv, utan att gora sitt basta av det man har har och nu". Jag drar en parrallell till den medeltida kyrkan och avlatsbreven innan reformationen.
Han instammer, "det handlar ju inte om att kopa sig fri, men vissa tror det".
Vi tar ett traflak till farja till on mitt emot. Smala jordstampade trastigar snirklar sig mellan fruktodlingar, trahus pa palar och sma samhallen.
Det ar mycket stilla, en annan tidsrymd. Manniskorna sitter och arbetar nara stigen och nar vi aker forbi tittar alla pa mig med stora ogon. Jag accepterar att jag ser annorlunda/konstig ut i, bjuder pa deras hapna stirrande och ler tillbaka. De ler ocksa. Nar vi kommer tillbaka in till Phnom Penh kor vi in i det riktga slumomradet dar manniskorna bor i skiten. For nagra ar sedan forsokte de fa bort dem och anlade brander pa natterna, men de ar fortfarande kvar. Bredvid ska de bygga en ny regeringsbyggnad. Ruckel, sopor, matrester, klader, trasor, barn, skit, piss, flugor och matlagning.
Det har, tanker jag, ar riktig fattigdom. De lever i det varje dag, vaknar i det har varje dag, det fods barn har, och manniskor dor.
Vi aker vidare, forbi casinot, upp langs Riverfront, runt Wat Phom och tillbaka hem.
Han instammer, "det handlar ju inte om att kopa sig fri, men vissa tror det".
Vi tar ett traflak till farja till on mitt emot. Smala jordstampade trastigar snirklar sig mellan fruktodlingar, trahus pa palar och sma samhallen.
Det ar mycket stilla, en annan tidsrymd. Manniskorna sitter och arbetar nara stigen och nar vi aker forbi tittar alla pa mig med stora ogon. Jag accepterar att jag ser annorlunda/konstig ut i, bjuder pa deras hapna stirrande och ler tillbaka. De ler ocksa. Nar vi kommer tillbaka in till Phnom Penh kor vi in i det riktga slumomradet dar manniskorna bor i skiten. For nagra ar sedan forsokte de fa bort dem och anlade brander pa natterna, men de ar fortfarande kvar. Bredvid ska de bygga en ny regeringsbyggnad. Ruckel, sopor, matrester, klader, trasor, barn, skit, piss, flugor och matlagning.
Det har, tanker jag, ar riktig fattigdom. De lever i det varje dag, vaknar i det har varje dag, det fods barn har, och manniskor dor.
Vi aker vidare, forbi casinot, upp langs Riverfront, runt Wat Phom och tillbaka hem.
Samtal pa bla plaststolar
Va Thany och jag sitter om kvallarna utanfor hennes hus i gards-/garageutrymmet och roker cigaretter pa varsin bla plaststol. Sadana plaststolar som masstillverkas och finns overallt i varlden. Vi pratar, eller hon mest, om CWCC, om hur hon upplever sin position, om allt arbete och om vad hon vill. Haromdagen sa hon till mig att hon pa ett satt ar besviken over att de valde henne som Executive Director darfor att hon kommer utifran, "from abroad". Hon sager att organisationen alltid varit nationellt forankrad, att det ar deras styrka och att de egentligen inte behover nagon utifran, nagon fran vast. Organisationen ar sa nationellt forankrad och har darmed ocksa kommit manniskorna och samhallet nara. Mellan manga NGO's finns ett pagaende prestigekrig som handlar om att fa sa uppseendeveckande fall som mojligt, helst rorande vasterlanningar som forgriper sig pa Cambodianska kvinnor och barn, darfor att det ger internationell uppmarksamhet. "We don't care about that. The other NGO's can have them. We don't need to fight about the victims, we have enough people in line waiting to get our help". Jag blev forst forvanad att hora att det fungerar sa har, men vid narmre eftertank: varfor skulle NGO's vara befriade fran fafanga och bekraftelse fran internationellt hall? Det ar ju trots allt darifran pengarna kommer. Va Thany pratar om att hon skulle vilja att NGO's inom samma omrade borjade samarbeta, "Istallet for att alla gor allting sa kan vi hjalpa och ha utbyte av varandra". "But you know", sager hon sedan, "some of them don't want to share information". Jag svarar att det ar konstigt och idiotiskt, dumt. Hon nickar instammande, men det ar sa tyvarr.
Nar vi at lunh igar pratade vi om att manga utomstaende ofta havdar att Cambodianerna ar "fatal-less", att de bara kan tanka kortsiktigt, att de inte har helhetsgrepp. "Men det beror pa att de levt i och under konstanta forandringar, och i krig i decennier. Vem orkar tillslut tanka langsiktigt om erfarenheten sager en att allt kommer att forandras totalt igen? Det har ingenting med Cambodianernas sjal att gora, att det skulle vara en signum for oss som manniskor. Det kommer fran standiga helomvandingar och att inte kunna lita till nagot. Du dansar pa en klubb en natt. Dagen efter bestammer nagon att alla ska vara bonder. Sa var det, men det handlar inte bara om Roda Khmererna, det har har pagatt i decennier".
Nar vi at lunh igar pratade vi om att manga utomstaende ofta havdar att Cambodianerna ar "fatal-less", att de bara kan tanka kortsiktigt, att de inte har helhetsgrepp. "Men det beror pa att de levt i och under konstanta forandringar, och i krig i decennier. Vem orkar tillslut tanka langsiktigt om erfarenheten sager en att allt kommer att forandras totalt igen? Det har ingenting med Cambodianernas sjal att gora, att det skulle vara en signum for oss som manniskor. Det kommer fran standiga helomvandingar och att inte kunna lita till nagot. Du dansar pa en klubb en natt. Dagen efter bestammer nagon att alla ska vara bonder. Sa var det, men det handlar inte bara om Roda Khmererna, det har har pagatt i decennier".
Cambodia nar mig med smaker
Va Thany tar mig med. Hon visar, jag nickar, provar, ater. Hon forklarar smaker, ingredienser, kombinationer. Det ar som att Cambodia hittat en lucka in i mig. Dofter, farger och smaker som satter sig i minnet.
Ett fysiskt minne som aldrig forsvinner.
'Baen Chaev': En dubbelvikt gul pannkaka med stora frasiga kanter som innehaller en rora av kottfars, gul lok och bongroddar. Pa ett fat bredvid en hog med salladsblad, farska orter och skivad gurka. Jag tar ett stort salladsblad, lagger det i handen, lagger pa farska orter. Kniper sedan av en bit av pannkakan och lagger det pa bladen med en gurkbit overst. Rullar ihop det hela, med en hand, till en liten wrap, och doppar det slutligen i en skal med fish-/vinager-/chilisas med jordnotskross. En tugga innehaller minst femton olika smaker. Jag blev som elektrifierad och farglagd innefran.
Utover 'Baen Chaev' har jag provat stekta inalvor, sma sniglar, grisfotter, tuppsoppa, soursoup med revben och morning glory, en variant av blodpudding, fast kokt tillsammans med tofu och graslok, mangosallad med torkad fisk, stuvning med flaskott och bambuskott, fritterad morning glory. Och jag har tittat pa nar Va Thany at kokt agg med halvfardigt fagelfoster i. Jag vande diskret bort huvudet i vamjelse och ackel och holl andan.
Mina smaklokar har utmanats. Maten har blivit en upplevelse av Cambodia.
Ett fysiskt minne som aldrig forsvinner.
'Baen Chaev': En dubbelvikt gul pannkaka med stora frasiga kanter som innehaller en rora av kottfars, gul lok och bongroddar. Pa ett fat bredvid en hog med salladsblad, farska orter och skivad gurka. Jag tar ett stort salladsblad, lagger det i handen, lagger pa farska orter. Kniper sedan av en bit av pannkakan och lagger det pa bladen med en gurkbit overst. Rullar ihop det hela, med en hand, till en liten wrap, och doppar det slutligen i en skal med fish-/vinager-/chilisas med jordnotskross. En tugga innehaller minst femton olika smaker. Jag blev som elektrifierad och farglagd innefran.
Utover 'Baen Chaev' har jag provat stekta inalvor, sma sniglar, grisfotter, tuppsoppa, soursoup med revben och morning glory, en variant av blodpudding, fast kokt tillsammans med tofu och graslok, mangosallad med torkad fisk, stuvning med flaskott och bambuskott, fritterad morning glory. Och jag har tittat pa nar Va Thany at kokt agg med halvfardigt fagelfoster i. Jag vande diskret bort huvudet i vamjelse och ackel och holl andan.
Mina smaklokar har utmanats. Maten har blivit en upplevelse av Cambodia.
Fredag 23/5
Det ar fredag idag. Om exakt fyra veckor ar jag nastan hemma.
Om tva dagar drar jag bort den sista fliken i almanackan
och viker upp uppslaget till den sista veckan.
Om tva dagar drar jag bort den sista fliken i almanackan
och viker upp uppslaget till den sista veckan.
Fredag 23/5
Jag laste upp cykeln igar straxt innan fyra och begav mig hem. Efter ett par tramptag fylldes jag av lattnad. Den la sig i benen och ansiktet, loste upp alla spanningar. Lattnaden gick over i gladje.
Nar jag sag mig omkring tycktes allt fa mer farg och lyster, ett djup jag inte tidigare tankt pa. Jag cyklade gatan ner och nastan visslade for mig sjalv. Stannade mig i tanken: "Var kommer denna nastan lyckokansla fran? Hur kommer det sig att jag kanner mig pigg, latt, fri? Pa gott humor, Hur kommer det sig att jag plotsligt tycker om att cykla har, att jag tycker om gatulivet och kaoset"? Jag insag att det var for att jag inte ska tillbaka till kontoret mer. Att det var sista dagen dar. Det enda som aterstar ar lektionerna nasta vecka.
Det ar inte sa att CWCC ar ointressant, utan det ar kontoret, den tranga ladan utan luft, som bara ar gratt, med steril belysning. Det ar Len som jag inte tycker om och Thoun som verkar fullkomligt oberord av min existens, som jag dessutom inte kan kommnicera med. Att det ar den kombinationen som fatt mig att kanna mig osaker, platt, overflodig, frustrerad och dum. Fangen i det, inramat av kontorets fyra vaggar. Nu ska jag inte dit mer. Slipper sitta dar och kanna mig hopplos. Forvisso ska jag tillbringa dagarna nasta vecka med de bada. Men jag ska gora min grej, och det ar det enda jag vill lagga fokus pa. Mitt bidrag. Struntar i resten. Jag tanker att jag ska vara proffesionell, det ar allt. Bara gora det. Sen ar det slut.
Det var en fysisk sensation som gick genom kroppen. Sakerheten kom tillbaka, tryggheten och karaktaren.
Nar jag sag mig omkring tycktes allt fa mer farg och lyster, ett djup jag inte tidigare tankt pa. Jag cyklade gatan ner och nastan visslade for mig sjalv. Stannade mig i tanken: "Var kommer denna nastan lyckokansla fran? Hur kommer det sig att jag kanner mig pigg, latt, fri? Pa gott humor, Hur kommer det sig att jag plotsligt tycker om att cykla har, att jag tycker om gatulivet och kaoset"? Jag insag att det var for att jag inte ska tillbaka till kontoret mer. Att det var sista dagen dar. Det enda som aterstar ar lektionerna nasta vecka.
Det ar inte sa att CWCC ar ointressant, utan det ar kontoret, den tranga ladan utan luft, som bara ar gratt, med steril belysning. Det ar Len som jag inte tycker om och Thoun som verkar fullkomligt oberord av min existens, som jag dessutom inte kan kommnicera med. Att det ar den kombinationen som fatt mig att kanna mig osaker, platt, overflodig, frustrerad och dum. Fangen i det, inramat av kontorets fyra vaggar. Nu ska jag inte dit mer. Slipper sitta dar och kanna mig hopplos. Forvisso ska jag tillbringa dagarna nasta vecka med de bada. Men jag ska gora min grej, och det ar det enda jag vill lagga fokus pa. Mitt bidrag. Struntar i resten. Jag tanker att jag ska vara proffesionell, det ar allt. Bara gora det. Sen ar det slut.
Det var en fysisk sensation som gick genom kroppen. Sakerheten kom tillbaka, tryggheten och karaktaren.
Torsdag 22/5
Det ar torsdag. Sitter pa kontoret. Det ar omojligt att andas. Svetten tranger fram ur porer, haligheter, veck. Flakten roterar fram och tillbaka. Klockan ar 11,20. Jag ar utrakad. Har inget att gora. Undrar om jag borde ha angest over det. Att jag sitter har och skriver istallet for att gora... Ingenting. Jag hittar ingen anledning. Jag har gjort min del, skrivit ihop lektionen jag ska halla.
Jag har gjort en power-point presentation. Det enda som ar kvar ar att ova. Ova, ova, ova. Jag vill bara att allt ska vara over. Att det ska ta slut.
Jag kanner mig obekvam med Len. Det var ju ok forst. Sen hande nagot.
Jag tror det har att gora med att jag visade mig svag, alldeles i borjan.
Att jag blottade min akilleshal i panik infor nagon, en man, som jag inte kanner, som inte kanner mig. Det var valdigt dumt.
En gang papekade han att jag var singel. Jag blev stord over det eftersom det inte ar sant och eftersom jag namnt flera ganger att jag har en kille. Jag blev stord eftersom jag fick den dar konstiga och latt obehagliga kanslan av att han kanske suttit och kollat in mig, i all min svaghet och utsatthet som jag utstralat. Det gav en latt pervers eftersmak. Det fick mig att kanna mig annu mer sarbar. Jag papekade att det inte ar sant: Att jag inte ar singel, utan har en kille.
Da svarade han: "Oh no, but why. You are so lonely"? Da svarade jag med vass rost att lonely och singel inte ar synonymer, att det ar tva helt olika saker. Jag kande mig trygg nar jag sa det, skyddad. Att det finns en man i mitt liv blev ett skydd. Jag vet inte om jag egentligen tycker om den kanslan, om jag ska tanka nagot sarskilt om den. Det kandes sa da i alla fall, tryggare. Det skapade ett slags avstand i ett integritetsnarmande som jag bjudit in honom till nar jag visade mig svag. Sedan at jag lunch med Va Thany (det var innan jag flyttade in hos henne), eller "the E.D", som Len sager hela tiden, "the E.D". Det var som att jag ratat honom, for dagen efter skulle han ata lunch med en kompis.
Det var som att han ville ge igen. Det later fanigt, men det kandes sa, det hangde i luften. Under nagra dagar pratade vi knappt med varandra. Nar jag stallde en fragar svarande kort och undvikande. Ett osypatiskt drag la sig over honom, hans leende mot mig kandes forlojligande, som att han skrattade at mig. Hela hans uppenbarelse forefoll falsk och ful.
Igar var det i alla fall en hyggligt god stamning tills han visade mig bilder fran cyklonen i Myanmar. Det var groteska bilder, doda, ruttna, forvridna och lemlastade kroppar. Det var sarskilt bilder pa kvinnor och barn.
Det provocerade och acklade mig, jag bad honom att sluta. Da skrattade han det dar lojevackande skrattet igen. Var det ett slags perverst manligt, visa-vem-som-har-overtaget-grej? Det kandes riktat mot mig och jag som kvinna, och att poangen var att jag skulle bli acklad, be honom att sluta.
Jag blev illa berord, det var obehagligt.
Jag vill bara att allt ska vara over, sa jag kan aka harifran.
Jag har gjort en power-point presentation. Det enda som ar kvar ar att ova. Ova, ova, ova. Jag vill bara att allt ska vara over. Att det ska ta slut.
Jag kanner mig obekvam med Len. Det var ju ok forst. Sen hande nagot.
Jag tror det har att gora med att jag visade mig svag, alldeles i borjan.
Att jag blottade min akilleshal i panik infor nagon, en man, som jag inte kanner, som inte kanner mig. Det var valdigt dumt.
En gang papekade han att jag var singel. Jag blev stord over det eftersom det inte ar sant och eftersom jag namnt flera ganger att jag har en kille. Jag blev stord eftersom jag fick den dar konstiga och latt obehagliga kanslan av att han kanske suttit och kollat in mig, i all min svaghet och utsatthet som jag utstralat. Det gav en latt pervers eftersmak. Det fick mig att kanna mig annu mer sarbar. Jag papekade att det inte ar sant: Att jag inte ar singel, utan har en kille.
Da svarade han: "Oh no, but why. You are so lonely"? Da svarade jag med vass rost att lonely och singel inte ar synonymer, att det ar tva helt olika saker. Jag kande mig trygg nar jag sa det, skyddad. Att det finns en man i mitt liv blev ett skydd. Jag vet inte om jag egentligen tycker om den kanslan, om jag ska tanka nagot sarskilt om den. Det kandes sa da i alla fall, tryggare. Det skapade ett slags avstand i ett integritetsnarmande som jag bjudit in honom till nar jag visade mig svag. Sedan at jag lunch med Va Thany (det var innan jag flyttade in hos henne), eller "the E.D", som Len sager hela tiden, "the E.D". Det var som att jag ratat honom, for dagen efter skulle han ata lunch med en kompis.
Det var som att han ville ge igen. Det later fanigt, men det kandes sa, det hangde i luften. Under nagra dagar pratade vi knappt med varandra. Nar jag stallde en fragar svarande kort och undvikande. Ett osypatiskt drag la sig over honom, hans leende mot mig kandes forlojligande, som att han skrattade at mig. Hela hans uppenbarelse forefoll falsk och ful.
Igar var det i alla fall en hyggligt god stamning tills han visade mig bilder fran cyklonen i Myanmar. Det var groteska bilder, doda, ruttna, forvridna och lemlastade kroppar. Det var sarskilt bilder pa kvinnor och barn.
Det provocerade och acklade mig, jag bad honom att sluta. Da skrattade han det dar lojevackande skrattet igen. Var det ett slags perverst manligt, visa-vem-som-har-overtaget-grej? Det kandes riktat mot mig och jag som kvinna, och att poangen var att jag skulle bli acklad, be honom att sluta.
Jag blev illa berord, det var obehagligt.
Jag vill bara att allt ska vara over, sa jag kan aka harifran.
I mitt rum 20/5
Det ar en manad tills jag ar hemma.
Men just nu laser jag "The Golden notebook"av Doris Lessing.
Pa fullaste allvar, tror jag, har jag aldrig last nagot kanns i mig, som ockuperar hela min varelse pa det har sattet. Det ar inte igenkanning som att:
"Ah, jag kanner verkligen igen mig", med ett tonfall av lattnad i rosten, som en bekraftelse pa att jag inte ar ensam om tankar, kanslor och upplevelser.
Utan det ar med smarta, full insikt och klarhet. Det ar inget nytt, det ar inget uppvaknande. Snarare ar det sa att hon materialiserar mina erfarenheter med ord. Lessing skrev "The Golden Notebook"1975.
En ung kvinna som jag 2008, upplyst, medveten som provat an det ena, an det andra i stravan efter lycka, tillfredstallelse, frihet, sig sjalv, karlek. En kvinna som inte koper vad som helst nu, men som kan se pa sig sjalv och vet att hon gjorde det forut, nar hon var yngre. Men som lart sig och darmed kan urskilja ratt och fel, bra och daligt. En kvinna som borjar veta vad hon vill ha.
Nu tappade jag bort min poang. Jag borjar om. En ung kvinna som jag 2008, upplyst, medveten, for henne, eller mig menar jag, ar inte boken i sig nagot nytt. Anda tangerar den sana djup och sar och tumultliknande kanslor som drivit mig och mina demoner sedan den dagen jag betraktade mig som kvinna. Varfor? Jag blir inte chockad eller kallsvettig av en oundviklig sanning.
Boken har 35 ar pa nacken.
Doris Lessing berattar om fria kvinnor, och fangna kvinnor, om man och relationer och situationer som fortfarande kanns helt autentiska. Pa manga satt helt oforandrat. Om det ar pa samma satt nu, som da, jag menar, om det kan kannas och vara pa samma satt vad har da egentligen hant med kvinnors frihet? Vad har utvecklats? Vad har forandrats?
Man har gett vika pa vissa maktprivilegier och utrymme i det offentliga, men annars? Ar vi, eller jag, mer fri? Det ar ju pa ytan forandringarna skett, men har det hant nagot inuti manniskorna? I vara uppfattningar och bilder av varann, har vi forandrats dar?
Jag undrar om vi bara ar repetitiva...
Men just nu laser jag "The Golden notebook"av Doris Lessing.
Pa fullaste allvar, tror jag, har jag aldrig last nagot kanns i mig, som ockuperar hela min varelse pa det har sattet. Det ar inte igenkanning som att:
"Ah, jag kanner verkligen igen mig", med ett tonfall av lattnad i rosten, som en bekraftelse pa att jag inte ar ensam om tankar, kanslor och upplevelser.
Utan det ar med smarta, full insikt och klarhet. Det ar inget nytt, det ar inget uppvaknande. Snarare ar det sa att hon materialiserar mina erfarenheter med ord. Lessing skrev "The Golden Notebook"1975.
En ung kvinna som jag 2008, upplyst, medveten som provat an det ena, an det andra i stravan efter lycka, tillfredstallelse, frihet, sig sjalv, karlek. En kvinna som inte koper vad som helst nu, men som kan se pa sig sjalv och vet att hon gjorde det forut, nar hon var yngre. Men som lart sig och darmed kan urskilja ratt och fel, bra och daligt. En kvinna som borjar veta vad hon vill ha.
Nu tappade jag bort min poang. Jag borjar om. En ung kvinna som jag 2008, upplyst, medveten, for henne, eller mig menar jag, ar inte boken i sig nagot nytt. Anda tangerar den sana djup och sar och tumultliknande kanslor som drivit mig och mina demoner sedan den dagen jag betraktade mig som kvinna. Varfor? Jag blir inte chockad eller kallsvettig av en oundviklig sanning.
Boken har 35 ar pa nacken.
Doris Lessing berattar om fria kvinnor, och fangna kvinnor, om man och relationer och situationer som fortfarande kanns helt autentiska. Pa manga satt helt oforandrat. Om det ar pa samma satt nu, som da, jag menar, om det kan kannas och vara pa samma satt vad har da egentligen hant med kvinnors frihet? Vad har utvecklats? Vad har forandrats?
Man har gett vika pa vissa maktprivilegier och utrymme i det offentliga, men annars? Ar vi, eller jag, mer fri? Det ar ju pa ytan forandringarna skett, men har det hant nagot inuti manniskorna? I vara uppfattningar och bilder av varann, har vi forandrats dar?
Jag undrar om vi bara ar repetitiva...
måndag 19 maj 2008
Att vara till lags
Jag var pa fest i lordags. Nar Soprach och Miriam fick hora att jag aker om tva veckor blev deras ansikten tomma. "Ah nej", sa dem, "Ah nej, ska du aka sa snart". Soprach fragade, som ett pastaende, nar jag skulle komma tillbaka. Jag kunde inte svara och han sag forlampad ut.
Han kunde inte ta in att jag inte vet.
Jag borjade ursakta mig, vilket var dumt tanker jag nu, darfor att jag ville bara gora honom till lags. Och varfor ska jag vilja gora andra manniskor till lags? Varfor ar det sa viktigt? Varfor ar svaret sa viktigt? Om han inte kan acceptera det jag sager borde det inte vara mitt problem. Jag tanker att det ar ett typiskt inlart kvinnligt beteende, att inte vacka forargelse hos andra, sarskilt inte hos man. Att man, som kvinna helst ska halla med, sa jag forsokte vara till lags, urskuldrade mig och bytte samtalsamne.
Han kunde inte ta in att jag inte vet.
Jag borjade ursakta mig, vilket var dumt tanker jag nu, darfor att jag ville bara gora honom till lags. Och varfor ska jag vilja gora andra manniskor till lags? Varfor ar det sa viktigt? Varfor ar svaret sa viktigt? Om han inte kan acceptera det jag sager borde det inte vara mitt problem. Jag tanker att det ar ett typiskt inlart kvinnligt beteende, att inte vacka forargelse hos andra, sarskilt inte hos man. Att man, som kvinna helst ska halla med, sa jag forsokte vara till lags, urskuldrade mig och bytte samtalsamne.
Att se sig sjalv utifran
Ibland ser jag mig sjalv utifran. Valdigt tydligt. Jag ser mig sjalv cykla langs en gata. Jag tittar pa det som hander runt omkring. Mannen som bygger en ny restaurang, eller kvinnorna som saljer frukt, eller barnen som springer och klanger och skriker och leker mitt i alltsammans.
Jag ser mig sjalv titta pa allt det har, som att jag ar en del av det.
En detalj, som cyklar langs en gata med knaglig och halig asfalt, dar mangotrad och palmer vaxer i gatkanten. Varje gang det sker, att jag ser mig sjalv utifran, blir jag chockad. Jag tanker: "har cyklar jag pa en gata i Phnom Penh, som att det ar alldeles som vanligt. Som att jag aldrig gjort annat". Jag accepterar kontrasterna och kaoset och ler till och med at det ibland. Och samtidigt, i denna uppenbarelse av narvaro sa tanker jag att: "har cyklar jag, och det enda jag vill ar att aka harifran. Det ar ju det enda jag velat anda sedan jag kom hit, anda sedan du akte harifran". Och anda, kan jag cykla har, alldeles som vanligt". Ibland funderar jag pa om jag ska ge mig sjalv daligt samvete och skuldkanslor for det har. For att den basta stunden kommer att vara nar planet lyfter. Daligt samvete och skuldkanslor for att jag inte njuter och insuper tillrackligt. Daligt samvete och skuld for att jag inte alskar det har landet. "Till vilken nytta"? tanker jag, "till vilken nytta ska jag kanna skuld och skam? Alla platser kan inte ge en 'det dar', det kan inte vara mojligt att allt nytt hela tiden ska innebara att det ar kul eller latt". Men jag tanker ocksa att det nog ar sa, att medan jag brottas med min langtan och saknad sa upplever jag allt ur ett annat perspektiv, som for mig ar avskalat, bortom romantik och forskoning. "Nagon gang", tanker jag "maste man val kanna sa har, tycka att det ar fint och jobbigt pa samma gang. Ibland maste man gora saker som man helst skulle slippa pa ett satt. Pa ett annat satt gor man det i alla fall. Star ut och biter ihop". Jag tror att allt det har syns pa mig, att det lyser igenom, att jag i min blick raknar ner dagarna, att mitt kroppsprak ar slutet, tar in utan att slappa ut.
Det har ar galet, men ibland kan jag ligga i timmar och kalkylera och systematisera tiden som ar kvar. Vanda och vrida pa dagarna, dela upp den i smabitar som pa olika satt ska fa tiden att verka kortare. Som ett mantra gar antalet dagar och veckor runt i huvudet. Om nagon skulle lasa mina tankar skulle den personen sakert tycka att jag ar sjuk, inte klok, att jag inte uppskattar nagonting. Men det ar inte sant. Jag uppskattar allt det har, precis som det ar, och vet att det jag lar mig ar ovardeligt, att jag kommer bara det med mig for alltid. Men jag bar pa min langtan. Langtan hem, langtan efter att inte vara ensam, sa ar det bara. Det finns inget jag vill andra i det har. Jag vill ha det precis som det ar.
Det ar faktiskt sa att det ar ur mitt motstand jag hamtar all kraft. Det ar det, motstandet, som gor att jag kan skriva, det som gor att jag kliver upp pa morgonen och tar mig genom dagen. Motstandet och vetskapen om att varje dag ar en dag narmre slutet. Det har ar inget jag angrar att jag gor och kanner. Det har har ett mycket stort varde. Det ar vardefullt. For mig ar det sa. Exilen, ensamheten och motstandet driver mig genom det har. Fran den dagen du akte harifran visste jag att det var ur det har jag skulle hamta syre. Att drommar och telefonsamtal tva ganger i veckan skulle bli den punkt kring vilket allt annat skulle cirkulera. Jag skams inte for det. Varfor skulle jag skammas over mina kanslor? Det har ar en provning, och jag kampar mig igenom den.
Jag ser mig sjalv titta pa allt det har, som att jag ar en del av det.
En detalj, som cyklar langs en gata med knaglig och halig asfalt, dar mangotrad och palmer vaxer i gatkanten. Varje gang det sker, att jag ser mig sjalv utifran, blir jag chockad. Jag tanker: "har cyklar jag pa en gata i Phnom Penh, som att det ar alldeles som vanligt. Som att jag aldrig gjort annat". Jag accepterar kontrasterna och kaoset och ler till och med at det ibland. Och samtidigt, i denna uppenbarelse av narvaro sa tanker jag att: "har cyklar jag, och det enda jag vill ar att aka harifran. Det ar ju det enda jag velat anda sedan jag kom hit, anda sedan du akte harifran". Och anda, kan jag cykla har, alldeles som vanligt". Ibland funderar jag pa om jag ska ge mig sjalv daligt samvete och skuldkanslor for det har. For att den basta stunden kommer att vara nar planet lyfter. Daligt samvete och skuldkanslor for att jag inte njuter och insuper tillrackligt. Daligt samvete och skuld for att jag inte alskar det har landet. "Till vilken nytta"? tanker jag, "till vilken nytta ska jag kanna skuld och skam? Alla platser kan inte ge en 'det dar', det kan inte vara mojligt att allt nytt hela tiden ska innebara att det ar kul eller latt". Men jag tanker ocksa att det nog ar sa, att medan jag brottas med min langtan och saknad sa upplever jag allt ur ett annat perspektiv, som for mig ar avskalat, bortom romantik och forskoning. "Nagon gang", tanker jag "maste man val kanna sa har, tycka att det ar fint och jobbigt pa samma gang. Ibland maste man gora saker som man helst skulle slippa pa ett satt. Pa ett annat satt gor man det i alla fall. Star ut och biter ihop". Jag tror att allt det har syns pa mig, att det lyser igenom, att jag i min blick raknar ner dagarna, att mitt kroppsprak ar slutet, tar in utan att slappa ut.
Det har ar galet, men ibland kan jag ligga i timmar och kalkylera och systematisera tiden som ar kvar. Vanda och vrida pa dagarna, dela upp den i smabitar som pa olika satt ska fa tiden att verka kortare. Som ett mantra gar antalet dagar och veckor runt i huvudet. Om nagon skulle lasa mina tankar skulle den personen sakert tycka att jag ar sjuk, inte klok, att jag inte uppskattar nagonting. Men det ar inte sant. Jag uppskattar allt det har, precis som det ar, och vet att det jag lar mig ar ovardeligt, att jag kommer bara det med mig for alltid. Men jag bar pa min langtan. Langtan hem, langtan efter att inte vara ensam, sa ar det bara. Det finns inget jag vill andra i det har. Jag vill ha det precis som det ar.
Det ar faktiskt sa att det ar ur mitt motstand jag hamtar all kraft. Det ar det, motstandet, som gor att jag kan skriva, det som gor att jag kliver upp pa morgonen och tar mig genom dagen. Motstandet och vetskapen om att varje dag ar en dag narmre slutet. Det har ar inget jag angrar att jag gor och kanner. Det har har ett mycket stort varde. Det ar vardefullt. For mig ar det sa. Exilen, ensamheten och motstandet driver mig genom det har. Fran den dagen du akte harifran visste jag att det var ur det har jag skulle hamta syre. Att drommar och telefonsamtal tva ganger i veckan skulle bli den punkt kring vilket allt annat skulle cirkulera. Jag skams inte for det. Varfor skulle jag skammas over mina kanslor? Det har ar en provning, och jag kampar mig igenom den.
Duras, Lessing och regn
Jag laser Marguerite Duras och Doris Lessing.
De ar mina storsta idoler just nu och jag beundrar dem med hangivelse.
Regnen kommer varar langre, ar mer intensiva, ger sig inte lika latt. Men askan avtar.
Gatorna svammade over igar. Nagra barn lekte i havet som strackte ut sig pa gatan utanfor CWCC.
Nar regnet oser ner har alla genomskinliga regncaper, i ljusrosa, ljusblatt, ljusgult eller som min, ljusgron. Jag handlar frukt pa marknaden nar det regnar. Det ar mycket folk, men jag far plats.
De ar mina storsta idoler just nu och jag beundrar dem med hangivelse.
Regnen kommer varar langre, ar mer intensiva, ger sig inte lika latt. Men askan avtar.
Gatorna svammade over igar. Nagra barn lekte i havet som strackte ut sig pa gatan utanfor CWCC.
Nar regnet oser ner har alla genomskinliga regncaper, i ljusrosa, ljusblatt, ljusgult eller som min, ljusgron. Jag handlar frukt pa marknaden nar det regnar. Det ar mycket folk, men jag far plats.
Lektionen fardigskriven
Nu ar lektionen fardigskriven. Konsmaktsordningen ar fardigpaketerad och klar, oversatt till engelska. Det ar forenklat, utan svara teoretiska termer.
Utan ord som sociala konstruktioner, diskurs och intersektionalitet. Det var inte helt latt, men jag har gjort det. Det var lika mycket att forklara varderingar for mig sjalv, om varfor jag tycker sa har.
Jag ska sta infor 75 poliser uppdelade i tre grupper och forklara vad konsmaktsordningen ar, vad den innebar, hur den ar kopplad till ojamstalldhet och mans vald mot kvinnor. Nagra fattar sakert noll. Nagra andra kanske tycker att jag ar koko. Nagra andra kanske kommer nicka instammande.
Jag vet inte, men jag kommer gora det. Det kommer vara det som jag tar med mig harifran, att jag gjorde det. Men det ar en vecka kvar, inte dar, riktigt an.
Utan ord som sociala konstruktioner, diskurs och intersektionalitet. Det var inte helt latt, men jag har gjort det. Det var lika mycket att forklara varderingar for mig sjalv, om varfor jag tycker sa har.
Jag ska sta infor 75 poliser uppdelade i tre grupper och forklara vad konsmaktsordningen ar, vad den innebar, hur den ar kopplad till ojamstalldhet och mans vald mot kvinnor. Nagra fattar sakert noll. Nagra andra kanske tycker att jag ar koko. Nagra andra kanske kommer nicka instammande.
Jag vet inte, men jag kommer gora det. Det kommer vara det som jag tar med mig harifran, att jag gjorde det. Men det ar en vecka kvar, inte dar, riktigt an.
Spraket
Nagot har hant med min horsel. Forut var spraket, Khmer, ett ourskiljbart gytter av ljud och sammansatta laten. Ingen melodi. Bara ljud.
Men nagot har hant, den senaste veckan. Under flera middagar har jag lyssnat pa samtal, tittat pa kroppsprak och gester, och plotsligt urskiljer jag ord.
Jag hor ord, meningar, fraser, kommatecken, utropstecken och punkter. Det finns ett flode som har en melodi och rytm. Det ar ett vackert sprak.
Jag forstar ingenting, men min horsel och mitt forstand kan separera ljuden nu och de studsar in i mig.
Om jag skulle vilja bo har, da skulle jag vilja lara mig Khmer.
Men nagot har hant, den senaste veckan. Under flera middagar har jag lyssnat pa samtal, tittat pa kroppsprak och gester, och plotsligt urskiljer jag ord.
Jag hor ord, meningar, fraser, kommatecken, utropstecken och punkter. Det finns ett flode som har en melodi och rytm. Det ar ett vackert sprak.
Jag forstar ingenting, men min horsel och mitt forstand kan separera ljuden nu och de studsar in i mig.
Om jag skulle vilja bo har, da skulle jag vilja lara mig Khmer.
Ur andras ogon om Cambodia
Det har handlar inte om mig. Det handlar om Cambodia. Om olika sidor av landet genom manniskor som lever har. Antingen for att de valt det, satt sig pa ett plan med slutdestionation Phnom penh, eller manniskor som ar fodda har. Som har landets historia ristad i huden, bakom ogonen, i blodet. Dar det i varje steg och tonlage finns ett bakomliggande raster, ett svagt brus av branda fotter och utslackta sjalar. Jag kan inte saga att jag har en observerande position, att jag ar objektiv, att jag bara tittar, for trots att jag brottas med sa manga motstridiga kanslor har sa kanner jag med Cambodia. Jag onskar att landet ska fa en solid grund att sta pa, att de valbestallda egoisterna kan sluta att grava i fickorna efter mer guld at sig sjalva och istallet ge lite till sina systrar och broder.
Va Thany foddes i norra Cambodia 1975. 1979 kunde hennes familj aka till USA tillsammans med en grupp konstnarer. De bildade ett konstarskollektiv i det nya landet som holl dansen och musiken och konsten vid liv. Som holl ett sammanfallande Cambodia vid liv. Nu ar Va Thany 33, antropolog och har flyttat tillbaka pa obestamd tid. "I want to do something for Cambodia, you know", sager hon till mig. Hon jobbar sedan 4 manader som Executive Director pa CWCC och har bjudit in mig att bo hos henne, jag har tackat jag. Vi ar bada ensamma, i behov av sallskap.
Va Thany star for hoppet, for tron pa Cambodia. "Vi kan, vi far inte lyssna for mycket pa vad andra (las: vita utlanningar) sager och tycker och tanker. Vi maste lyssna pa oss sjalva, annars kommer det aldrig att ga". Hon slar bort all negativism. Hon vill och hon tror pa att det gar. Darfor jobbar hon dygnet runt. Forst pa CWCC dar hon skriver rapporter och far skeppet att flyta. Hon sitter i moten och ar med i olika kommiteer som pa olika satt ska framja Cambodias utveckling. Hon skriver rapporter hemma till langt over midnatt varje natt och somnar framfor datorn, utan minne av att ha somnat. Va Thanys onskan ar att Cambodia ska bli sjalvforsorjande for som hon sager: "Om den hjalp vi far hela tiden kommer fran andra lander, som USA, Tyskland, Japan, Frankrike sa kommer regeringen aldrig att lyfta ett finger for oss. Varfor betala for hjalp nar den ar gratis?". "Regeringen ar korrupt", sager hon vidare, "men bara toppen. Pa de olika departementen finns engagerade manniskor som har ideer och vill forandra, men hur ska det ga till utan pengar?". Jag nickar instammande. Ja, hur ska det ga till? Va Thany ar hoppet, men hon kommer utifran och det ar hon medveten om. Kanske ar det darfor som hon tror sa starkt.
Va Thany har nagra vanner som ar arkeologer och antropologer. De har alla studerat utomlands. Cambodia ar deras hemland men samtidigt verkar det som att de inte skulle vanta en dag, om de fick tillfalle, att aka harifran.
Till Tyskland, eller Frankrike, eller nagon annanstans, i vast. Nagra av dem fick ingen lon pa mer an fem manader (de arbetar "statligt"). De fick ingen lon bara. Nar jag traffar dem har de samma dag fatt lonen, retroaktivt, i 50 riel sedlar (50 riel ar ungefar 0,075 sek). De gick och vaxlade till hogre valuta pa banken som tog 20% i avgift. 20% tillbaka till toppen. Va Thany kallar en av killarna for Mr Complaint. Han brukade vara sa positiv och diplomatisk, nu har han blivit pessimist. Han tror inte pa Cambodia langre, han tror att det kommer saljas ut, forsvinna. Va Thany rynkar ogonbrynen och sager att han later precis som alla "reternies" (de vita som lever har), att han lyssnat for mycket pa vita ord och asikter. Han skrattar tyst och skakar pa huvudet.
"Vad jag inte tycker om", sager Va Thany, "ar vita som kommer hit och lever har, ska beratta for oss hur Cambodia ar. Jag avskyr det".
Det handlar om tolkningsforetrade. Vem som tar sig ratten att vara sanningsagare. Vi vita ar bra pa det. Att forklara och instruera, som for barn. Och i kolonialsimens tankegangar betraktas de kolonialiserade som just barn. Jag tycker det ar skont att hora henne saga det har.
I tisdags skulle jag ga pa bio med Soprach, en ung Cambodian som rest runt i Europa och jobbar som frilandskonsult for olika NGOs, och Fleur och Todd, ett Nya Zealandskt par som bott i Cambodia i nio ar. Det blev ingen bio, for det felskrivet i programet, sa vi at middag tillsammans istallet. Vi pratar Cambodia. Efter en stund ar vi mitt inne i en diskussion som handlar om, ja, Cambodias framtida vara eller icke-vara. Fleur, Todd och jag ar mycket oroade over utforsaljningar och korruption. Vi skakar sorgset vara huvuden i kor.
Fleur kommer plotsligt pa sig sjalv, eller oss alla tre, och sager till Soprach: "Vad tanker du om det har, ar det sa har? Vi har val egentligen ingen ratt att prata om det pa det har sattet?" Jag ser ner i bordet och skams. Jag visste inte att min misstro var sa stor och att jag var sa overtygad om hur det ligger till med Cambodias existens. Att mina tankar ar de samma som manga andras tankar, vita tankar. Det verkar bor en liten oversittare i varje vit manniskas medvetande, som lik forbannat finns dar, aven om vi forsoker att sla oss fria.
Vi maste vara pa var vakt nar var rost gar fran genuint intresse till att bli allvetande och utdomande. Soprach, han nickar och sager att det stammer. Men han far ett stelt drag over ansiktet, lapparna blir strama. Vi byter samtalsamne och pratar om salsa istallet. Jag vet inte om han blev sarad, om han kande sig utanfor. Om han tyckte att vi pratade over huvudet pa honom, om vi pratade om hans land over hans huvud. Det var dumt, och jag skams.
Va Thany foddes i norra Cambodia 1975. 1979 kunde hennes familj aka till USA tillsammans med en grupp konstnarer. De bildade ett konstarskollektiv i det nya landet som holl dansen och musiken och konsten vid liv. Som holl ett sammanfallande Cambodia vid liv. Nu ar Va Thany 33, antropolog och har flyttat tillbaka pa obestamd tid. "I want to do something for Cambodia, you know", sager hon till mig. Hon jobbar sedan 4 manader som Executive Director pa CWCC och har bjudit in mig att bo hos henne, jag har tackat jag. Vi ar bada ensamma, i behov av sallskap.
Va Thany star for hoppet, for tron pa Cambodia. "Vi kan, vi far inte lyssna for mycket pa vad andra (las: vita utlanningar) sager och tycker och tanker. Vi maste lyssna pa oss sjalva, annars kommer det aldrig att ga". Hon slar bort all negativism. Hon vill och hon tror pa att det gar. Darfor jobbar hon dygnet runt. Forst pa CWCC dar hon skriver rapporter och far skeppet att flyta. Hon sitter i moten och ar med i olika kommiteer som pa olika satt ska framja Cambodias utveckling. Hon skriver rapporter hemma till langt over midnatt varje natt och somnar framfor datorn, utan minne av att ha somnat. Va Thanys onskan ar att Cambodia ska bli sjalvforsorjande for som hon sager: "Om den hjalp vi far hela tiden kommer fran andra lander, som USA, Tyskland, Japan, Frankrike sa kommer regeringen aldrig att lyfta ett finger for oss. Varfor betala for hjalp nar den ar gratis?". "Regeringen ar korrupt", sager hon vidare, "men bara toppen. Pa de olika departementen finns engagerade manniskor som har ideer och vill forandra, men hur ska det ga till utan pengar?". Jag nickar instammande. Ja, hur ska det ga till? Va Thany ar hoppet, men hon kommer utifran och det ar hon medveten om. Kanske ar det darfor som hon tror sa starkt.
Va Thany har nagra vanner som ar arkeologer och antropologer. De har alla studerat utomlands. Cambodia ar deras hemland men samtidigt verkar det som att de inte skulle vanta en dag, om de fick tillfalle, att aka harifran.
Till Tyskland, eller Frankrike, eller nagon annanstans, i vast. Nagra av dem fick ingen lon pa mer an fem manader (de arbetar "statligt"). De fick ingen lon bara. Nar jag traffar dem har de samma dag fatt lonen, retroaktivt, i 50 riel sedlar (50 riel ar ungefar 0,075 sek). De gick och vaxlade till hogre valuta pa banken som tog 20% i avgift. 20% tillbaka till toppen. Va Thany kallar en av killarna for Mr Complaint. Han brukade vara sa positiv och diplomatisk, nu har han blivit pessimist. Han tror inte pa Cambodia langre, han tror att det kommer saljas ut, forsvinna. Va Thany rynkar ogonbrynen och sager att han later precis som alla "reternies" (de vita som lever har), att han lyssnat for mycket pa vita ord och asikter. Han skrattar tyst och skakar pa huvudet.
"Vad jag inte tycker om", sager Va Thany, "ar vita som kommer hit och lever har, ska beratta for oss hur Cambodia ar. Jag avskyr det".
Det handlar om tolkningsforetrade. Vem som tar sig ratten att vara sanningsagare. Vi vita ar bra pa det. Att forklara och instruera, som for barn. Och i kolonialsimens tankegangar betraktas de kolonialiserade som just barn. Jag tycker det ar skont att hora henne saga det har.
I tisdags skulle jag ga pa bio med Soprach, en ung Cambodian som rest runt i Europa och jobbar som frilandskonsult for olika NGOs, och Fleur och Todd, ett Nya Zealandskt par som bott i Cambodia i nio ar. Det blev ingen bio, for det felskrivet i programet, sa vi at middag tillsammans istallet. Vi pratar Cambodia. Efter en stund ar vi mitt inne i en diskussion som handlar om, ja, Cambodias framtida vara eller icke-vara. Fleur, Todd och jag ar mycket oroade over utforsaljningar och korruption. Vi skakar sorgset vara huvuden i kor.
Fleur kommer plotsligt pa sig sjalv, eller oss alla tre, och sager till Soprach: "Vad tanker du om det har, ar det sa har? Vi har val egentligen ingen ratt att prata om det pa det har sattet?" Jag ser ner i bordet och skams. Jag visste inte att min misstro var sa stor och att jag var sa overtygad om hur det ligger till med Cambodias existens. Att mina tankar ar de samma som manga andras tankar, vita tankar. Det verkar bor en liten oversittare i varje vit manniskas medvetande, som lik forbannat finns dar, aven om vi forsoker att sla oss fria.
Vi maste vara pa var vakt nar var rost gar fran genuint intresse till att bli allvetande och utdomande. Soprach, han nickar och sager att det stammer. Men han far ett stelt drag over ansiktet, lapparna blir strama. Vi byter samtalsamne och pratar om salsa istallet. Jag vet inte om han blev sarad, om han kande sig utanfor. Om han tyckte att vi pratade over huvudet pa honom, om vi pratade om hans land over hans huvud. Det var dumt, och jag skams.
söndag 11 maj 2008
Lordag pa Elsewere
En mild bris gar genom traden. Jag forosker gomma mig fran de varmaste timmarna darunder. Bakom mig sitter en familj. De pratar och skrattar och berattar saker for varann. Ett av barnen, en flicka, pratar om nagot med ett exalterat tonfall. Hogt och gallt, for att gora sin rost hord.
Vattnet i poolen skiftar mellan blatt och turkost. Det ar vackert mot det grona runt omkring. Jag tankte att jag skulle skriva, att vattenytan var alldeles blank och stilla. Men sa ar det inte. En mamma och en pappa och ett barn badar dar nu. Jag langtar efter regnet, efter att regnet ska komma. Det ar det enda som gor staden rymligare, som oppnar lufthal.
Restaurangen som jag ar pa ar byggt som en tillflyktsort. Den ar omringad av vaggar sa att gatan och livet utanfor inte syns. Det ar darfor jag sitter har. For att slippa se, och nastan slippa hora. Sa att tankarna kan vara mina egna. Oinfekterade av allt som pagar. Det som aldrig tar slut.
Jag satt vid ett bord igar kvall och pratade, lyssnade. Var en del av ett samtal, en vanlig konversation. Jag horde min egen rost for forsta gangen pa jag vet inte hur lange. Veckor kandes det som. Med min egen rost, menar jag min rost som jag kanner den, som jag vill att den ska lata. Jag lyssnade pa mig sjalv medan jag pratade. Tonfallet sjonk och steg, rosten bar mig med sakerhet, med overtygelse och med karaktar. Nar jag ar pa CWCC kanns inte rosten som min. Jag tvingar fram orden och fragorna, och forsoker att inte lata frustrationen av missforstand och feltolkningar sippra ut och lagga sig som en hinna utanpa rosten. Men det ar omojligt. Jag marker hur mitt ansikte ar fullt av spanningar. Spanningar som bara slapper nar jag kommit tillbaka till mitt rum och druckit en ol. Som ar forsvunna nar jag somnar men som aterigen drar i mitt ansikte nasta morgon nar jag ar tillbaka pa kontoret. Kontoret med knappt tva meter i takhojd, med tva skrivbord mitt emot varandra, bokhyllor fulla av parmar och mappar. Med en flakt, ett oppet fonster och tre personer som andas, som luktar, som tanker. Runt klockan tre varje dag tror jag att jag ska bli galen. Trycket i huvudet nar explotionsgrans. "Jag kan inte andas", tanker jag och drar in luft som ar gammal och forbrukad.
Jag ser vita manniskor runt omkring mig, och alla ingar i ett sammanhang. De pratar som vanligt folk gor, de umgas, de lever tillsammans. Som man gor. Jag ingar inte i det. Utan driver omkring i ensamhet och isolering.
Under hela mitt sa kallade vuxna liv har jag gjort saker sjalv, pa egen hand. Ensamheten har varit mitt alternativ. Jag har valt det framfor att att gora och ga igenom saker, situationer och faser med nagon annan. Den blev ett satt att valja mig sjalv, satta mig sjalv forst. Och jag var alltid nojd. Det fanns inget jag hellre ville an att kasta mig ut och mota varlden och livet sjalv. Med bara mitt eget artilleri i beredskap. "Det ar det enda ratta, det enda sattet att verkligen fa veta vem jag ar". Alla de ganger jag stod med kniven mot strupen framfor spegeln var jag trots allt nojd med att ingen annan fanns dar.
Den har gangen ar det annorlunda. Det ar som att jag utsatter mig for ensamheten, exponerar mig infor den. Later den ta tag och driva mig inat. Inat, inat, inat. Den har gangen gar spirlen inat och nerat. Det ar som att ensamheten och jag vet att det ar sista gangen pa mycket lange, och denna sista gang ska vi inte ta ut svangen utan dra ihop den till en knut som haller fast och gor ont. Som tvingar mig att vara tyst. Jag kan vara som vanligt, det ar klart att jag kan vara det, om jag vill. Men jag vill inte, och det gar inte. Det ar inte det att det bara ar jobbet, sjalva situationen, att det ar allt nytt jag ser och lar mig. Det ar sa mycket mer an sa. Sa mycket mer som finns i mig sjalv, som pagar, och som jag inte har nagon kontroll over. Jag maste bara lata det handa, passera genom blodet och dagarna och timmarn. Tills att det ar over.
"Det ar ensamt", sager jag. - Det ar bara nagra veckor, sager en rost tusen mil harifran. Men vad du inte forstar ar att ensamheten haller pa att driva mig till vansinne och att det inte finns nagot som kan stoppa, eller hindra att det sker.
Det ar darfor jag roker. Cigarett efter cigarett. Sa att jag kan uppratthalla kontakten med ensamheten. For att pusta ut den. Den koncentreras till en fysisk form som ar mojlig att rora vid.
Jag lyssnar nar de andra runt bordet pratar. De pratar om Cambodia. De tycker om Cambodia och att vara har. De har valt det. De ar fashinerade av kulturen, fargerna, smakerna, dofterna. Det marks pa dem, nar de pratar. Jag nickar instammande till allt. Kan inte saga att jag inte vet om jag tycker om det eller inte. Att jag langtar efter att aka harifran. Att jag inte vet om jag nagonsin vill komma tillbaka. Det kan jag inte saga, det skulle vara forolampande.
Cambodia valde mig, inte tvart om, har jag skrivit. Det ar sa jag ser det.
Men det var ingen som tvingade mig att aka hit. Jag akte for att se verkligheten i vitogat. For att se hur det fungerar och kanns utanfor ordning-och-reda-pengar-pa-fredag -Sverige. Jag akte for att jag var trott pa teoretisk bajsnodighet och elitistisk varldsfranvand hogfard. Jag akte for att fa veta.
Och for att kanske kunna gora lite skillnad. Det var mina motiv och anledningar. Men att det blev just Cambodia berodde helt enkelt pa ett samtal med storasyster som sa att: "Ak till Cambodia, de har stora problem med trafficking och mans vald mot kvinnor. Det finns manga organisationer som arbetar dar. Jag tycker du ska aka dit", det later val bra tankte jag, och sa blev det sa. Det ar pa det sattet jag menar att Cambodia valde mig. Det lades i mina hander.
Jag fick ett mejl fran en van som skrev att trots att jag ar ensam och tycker att det ar jobbigt och svart, verkar vara lycklig. Trots smartan sa finns ljusglimtar, korta ogonblicksbilder. Men transportstrackorna mellan dem ar langa.
Det ar en ung Cambodianska pa en moto i nattrafiken som ler at mig nar min moto kor upp jamsides. Det ar staderskan pa CWCC som sticker at mig konstiga och sota frukter nar ingen ser, och ler at mig. Det ar barnen som saljer bocker langs Riverfront, som mest av allt bara vill leka och vara barn, som skojar med mig och jag skojar tillbaka. Det ar att se forarna sitta och spela kort i en tuk-tuk nar de inte har nagot att gora, och hora dem skratta.
Alla dessa bilder, sekvenser bestar av leenden och skratt, som ingar i ett samforstand. En bekraftelse pa att vi finns, tillsammans.
Vattnet i poolen skiftar mellan blatt och turkost. Det ar vackert mot det grona runt omkring. Jag tankte att jag skulle skriva, att vattenytan var alldeles blank och stilla. Men sa ar det inte. En mamma och en pappa och ett barn badar dar nu. Jag langtar efter regnet, efter att regnet ska komma. Det ar det enda som gor staden rymligare, som oppnar lufthal.
Restaurangen som jag ar pa ar byggt som en tillflyktsort. Den ar omringad av vaggar sa att gatan och livet utanfor inte syns. Det ar darfor jag sitter har. For att slippa se, och nastan slippa hora. Sa att tankarna kan vara mina egna. Oinfekterade av allt som pagar. Det som aldrig tar slut.
Jag satt vid ett bord igar kvall och pratade, lyssnade. Var en del av ett samtal, en vanlig konversation. Jag horde min egen rost for forsta gangen pa jag vet inte hur lange. Veckor kandes det som. Med min egen rost, menar jag min rost som jag kanner den, som jag vill att den ska lata. Jag lyssnade pa mig sjalv medan jag pratade. Tonfallet sjonk och steg, rosten bar mig med sakerhet, med overtygelse och med karaktar. Nar jag ar pa CWCC kanns inte rosten som min. Jag tvingar fram orden och fragorna, och forsoker att inte lata frustrationen av missforstand och feltolkningar sippra ut och lagga sig som en hinna utanpa rosten. Men det ar omojligt. Jag marker hur mitt ansikte ar fullt av spanningar. Spanningar som bara slapper nar jag kommit tillbaka till mitt rum och druckit en ol. Som ar forsvunna nar jag somnar men som aterigen drar i mitt ansikte nasta morgon nar jag ar tillbaka pa kontoret. Kontoret med knappt tva meter i takhojd, med tva skrivbord mitt emot varandra, bokhyllor fulla av parmar och mappar. Med en flakt, ett oppet fonster och tre personer som andas, som luktar, som tanker. Runt klockan tre varje dag tror jag att jag ska bli galen. Trycket i huvudet nar explotionsgrans. "Jag kan inte andas", tanker jag och drar in luft som ar gammal och forbrukad.
Jag ser vita manniskor runt omkring mig, och alla ingar i ett sammanhang. De pratar som vanligt folk gor, de umgas, de lever tillsammans. Som man gor. Jag ingar inte i det. Utan driver omkring i ensamhet och isolering.
Under hela mitt sa kallade vuxna liv har jag gjort saker sjalv, pa egen hand. Ensamheten har varit mitt alternativ. Jag har valt det framfor att att gora och ga igenom saker, situationer och faser med nagon annan. Den blev ett satt att valja mig sjalv, satta mig sjalv forst. Och jag var alltid nojd. Det fanns inget jag hellre ville an att kasta mig ut och mota varlden och livet sjalv. Med bara mitt eget artilleri i beredskap. "Det ar det enda ratta, det enda sattet att verkligen fa veta vem jag ar". Alla de ganger jag stod med kniven mot strupen framfor spegeln var jag trots allt nojd med att ingen annan fanns dar.
Den har gangen ar det annorlunda. Det ar som att jag utsatter mig for ensamheten, exponerar mig infor den. Later den ta tag och driva mig inat. Inat, inat, inat. Den har gangen gar spirlen inat och nerat. Det ar som att ensamheten och jag vet att det ar sista gangen pa mycket lange, och denna sista gang ska vi inte ta ut svangen utan dra ihop den till en knut som haller fast och gor ont. Som tvingar mig att vara tyst. Jag kan vara som vanligt, det ar klart att jag kan vara det, om jag vill. Men jag vill inte, och det gar inte. Det ar inte det att det bara ar jobbet, sjalva situationen, att det ar allt nytt jag ser och lar mig. Det ar sa mycket mer an sa. Sa mycket mer som finns i mig sjalv, som pagar, och som jag inte har nagon kontroll over. Jag maste bara lata det handa, passera genom blodet och dagarna och timmarn. Tills att det ar over.
"Det ar ensamt", sager jag. - Det ar bara nagra veckor, sager en rost tusen mil harifran. Men vad du inte forstar ar att ensamheten haller pa att driva mig till vansinne och att det inte finns nagot som kan stoppa, eller hindra att det sker.
Det ar darfor jag roker. Cigarett efter cigarett. Sa att jag kan uppratthalla kontakten med ensamheten. For att pusta ut den. Den koncentreras till en fysisk form som ar mojlig att rora vid.
Jag lyssnar nar de andra runt bordet pratar. De pratar om Cambodia. De tycker om Cambodia och att vara har. De har valt det. De ar fashinerade av kulturen, fargerna, smakerna, dofterna. Det marks pa dem, nar de pratar. Jag nickar instammande till allt. Kan inte saga att jag inte vet om jag tycker om det eller inte. Att jag langtar efter att aka harifran. Att jag inte vet om jag nagonsin vill komma tillbaka. Det kan jag inte saga, det skulle vara forolampande.
Cambodia valde mig, inte tvart om, har jag skrivit. Det ar sa jag ser det.
Men det var ingen som tvingade mig att aka hit. Jag akte for att se verkligheten i vitogat. For att se hur det fungerar och kanns utanfor ordning-och-reda-pengar-pa-fredag -Sverige. Jag akte for att jag var trott pa teoretisk bajsnodighet och elitistisk varldsfranvand hogfard. Jag akte for att fa veta.
Och for att kanske kunna gora lite skillnad. Det var mina motiv och anledningar. Men att det blev just Cambodia berodde helt enkelt pa ett samtal med storasyster som sa att: "Ak till Cambodia, de har stora problem med trafficking och mans vald mot kvinnor. Det finns manga organisationer som arbetar dar. Jag tycker du ska aka dit", det later val bra tankte jag, och sa blev det sa. Det ar pa det sattet jag menar att Cambodia valde mig. Det lades i mina hander.
Jag fick ett mejl fran en van som skrev att trots att jag ar ensam och tycker att det ar jobbigt och svart, verkar vara lycklig. Trots smartan sa finns ljusglimtar, korta ogonblicksbilder. Men transportstrackorna mellan dem ar langa.
Det ar en ung Cambodianska pa en moto i nattrafiken som ler at mig nar min moto kor upp jamsides. Det ar staderskan pa CWCC som sticker at mig konstiga och sota frukter nar ingen ser, och ler at mig. Det ar barnen som saljer bocker langs Riverfront, som mest av allt bara vill leka och vara barn, som skojar med mig och jag skojar tillbaka. Det ar att se forarna sitta och spela kort i en tuk-tuk nar de inte har nagot att gora, och hora dem skratta.
Alla dessa bilder, sekvenser bestar av leenden och skratt, som ingar i ett samforstand. En bekraftelse pa att vi finns, tillsammans.
måndag 5 maj 2008
Sondag eftermiddag pa FCC
Det har inte regnat idag, inte annu.
Timmarna innan packas luften ihop, det trycker mot tinningarna och det blir tungt att andas. Sedan faller regnet och da slapper spanningen. Efterat ar luften klarare, renare. Men inte sarskilt lange innan hettan lagrar sig over staden igen, och molnen pa nytt hopar sig langt borta.
Kanske regnar det till kvallen. Jag vet inte, ingen vet. Men i horisonten ar det gratt, en tat gra gardin.
Jag gar till Tuol Sleng genocide museum. Det som forst var en skola men gjordes om till forhors, tortyr och avrattningsanlaggning under Pol Pol regimen. Det fick namnet S-21.
Det ar dod, lidande och forintelse. En mening gar runt runt i huvudet: "Vad ar det for fel pa manskligheten? Vad ar det for fel pa den?"
Jag vet inte svaret, och inte hittar jag det pa Tuol Sleng. Inte pa skolgarden, inte i de sma cellerna som knappt kan rymma en manniska, inte i de kala smutsiga vaggarna. Det ar bara fasansfullt, ingen ide att beskriva det mer an sa. Det ordet tacker in och omfamnar de tysta rummen, fotografierna pa tusentals ansikten. Omfamnar de avlagsna skriken och klagoropen, omfamnar metallstavarna och fotbojorna. Omfamnar mitt oforstand och meningslosa tarar. Kontrasten mot Cambodias morka historia finns utanfor skolgardsmuren. Jag kan inte saga att jag forstar battre nu. Det ar omojligt att forsta, vill jag kunna forsta? Men det ger val, perspektiv.
Om du haller kvar bilden av det fasansfulla, vilken form den an tar sig, och mot den staller en bar i en tradgard. Med palmer, en pool och kulorta lyktor. Med hog musik och vackra, uppkladda, vita manniskor som dricker drinkar och skrattar hogt. Mellan detta ror sig Cambodia. Det ar val det som ar konstraster. Vissa bor nog har pa grund av just det, kontrasterna, och gillar det. Jag kan inte saga att jag gor det. Kan bara konstatera att jag ar i det. Att jag ser det, tar in det, sa gott det gar. Nagon fragade: "Du kommer val tillbaka sen?" Jag vet inte. Nagon annan sa att hon bott har i fem ar. Da tankte jag att jag inte vill stanna en dag mer an jag maste.
Jag gor det jag ar har for att gora. Och jag valde inte Cambodia, Cambodia valde mig. Sa ar det.
Timmarna innan packas luften ihop, det trycker mot tinningarna och det blir tungt att andas. Sedan faller regnet och da slapper spanningen. Efterat ar luften klarare, renare. Men inte sarskilt lange innan hettan lagrar sig over staden igen, och molnen pa nytt hopar sig langt borta.
Kanske regnar det till kvallen. Jag vet inte, ingen vet. Men i horisonten ar det gratt, en tat gra gardin.
Jag gar till Tuol Sleng genocide museum. Det som forst var en skola men gjordes om till forhors, tortyr och avrattningsanlaggning under Pol Pol regimen. Det fick namnet S-21.
Det ar dod, lidande och forintelse. En mening gar runt runt i huvudet: "Vad ar det for fel pa manskligheten? Vad ar det for fel pa den?"
Jag vet inte svaret, och inte hittar jag det pa Tuol Sleng. Inte pa skolgarden, inte i de sma cellerna som knappt kan rymma en manniska, inte i de kala smutsiga vaggarna. Det ar bara fasansfullt, ingen ide att beskriva det mer an sa. Det ordet tacker in och omfamnar de tysta rummen, fotografierna pa tusentals ansikten. Omfamnar de avlagsna skriken och klagoropen, omfamnar metallstavarna och fotbojorna. Omfamnar mitt oforstand och meningslosa tarar. Kontrasten mot Cambodias morka historia finns utanfor skolgardsmuren. Jag kan inte saga att jag forstar battre nu. Det ar omojligt att forsta, vill jag kunna forsta? Men det ger val, perspektiv.
Om du haller kvar bilden av det fasansfulla, vilken form den an tar sig, och mot den staller en bar i en tradgard. Med palmer, en pool och kulorta lyktor. Med hog musik och vackra, uppkladda, vita manniskor som dricker drinkar och skrattar hogt. Mellan detta ror sig Cambodia. Det ar val det som ar konstraster. Vissa bor nog har pa grund av just det, kontrasterna, och gillar det. Jag kan inte saga att jag gor det. Kan bara konstatera att jag ar i det. Att jag ser det, tar in det, sa gott det gar. Nagon fragade: "Du kommer val tillbaka sen?" Jag vet inte. Nagon annan sa att hon bott har i fem ar. Da tankte jag att jag inte vill stanna en dag mer an jag maste.
Jag gor det jag ar har for att gora. Och jag valde inte Cambodia, Cambodia valde mig. Sa ar det.
Cykeln
Den forsta Maj skaffar jag en cykel. En duvbla gammal damcykel med cykelkorg. Jag hyr den for $35 i en manad. De som jobbar pa mitt hotel tycker att det var dyrt. Visst, jag kunde hyrt en cykel i ett annat stand for $30 istallet. Men jag orkade inte. Nin korde sin en sista tur med mig till just det standet, och jag pallade inte att tjafsa.
Nar Len fragar mig hur mycket jag hyr den for ljuger jag och sager $30.
Han reagerar inte och byter samtalsamne. Det ar alltsa $5 upp eller ner som ar dyrt eller ok. Det ar en latte hemma, eller fem portioner nudlar med gronsaker i ett gatustand. Ja, det ar skillnad. Men nu har jag en cykel och ar medtrafikant i Phnom Penhs fordonskaos. Det ar bara att se sig omkring sa gar det bra.
Alla ser sig omkring, och ingen kor sarskilt fort.
Cykeln far mig att kanna mig friare, sakrare, mer som mig sjalv.
Jag ar en del av staden, av den standigt pagaende rorelsen.
Tiden har blivit mer overskadlig, den kan delas in i perioder. Det dar avgrundsdjupa tidrummet har fatt botten och kanter och gar att ta pa.
Det kanns lite lattare. Det ar rimligt, inte lika skrammande.
Nar Len fragar mig hur mycket jag hyr den for ljuger jag och sager $30.
Han reagerar inte och byter samtalsamne. Det ar alltsa $5 upp eller ner som ar dyrt eller ok. Det ar en latte hemma, eller fem portioner nudlar med gronsaker i ett gatustand. Ja, det ar skillnad. Men nu har jag en cykel och ar medtrafikant i Phnom Penhs fordonskaos. Det ar bara att se sig omkring sa gar det bra.
Alla ser sig omkring, och ingen kor sarskilt fort.
Cykeln far mig att kanna mig friare, sakrare, mer som mig sjalv.
Jag ar en del av staden, av den standigt pagaende rorelsen.
Tiden har blivit mer overskadlig, den kan delas in i perioder. Det dar avgrundsdjupa tidrummet har fatt botten och kanter och gar att ta pa.
Det kanns lite lattare. Det ar rimligt, inte lika skrammande.
Mrs Sakheang och Mr Pron
Dagen efter traffar jag tva kommunpersoner fran ett annat distrikt. En kvinna, Mrs Sokheang, och en man, Mr Pron. Vi sitter i en allman moteslokal vid ett litet torg bland nagra tysta grander.
Mrs Sakheang och Mr Pron har samarbetat lange med CWCC,
i sju respektive fem ar. De har bada informerat invanarna i distriktet om VAW, om lagar och rattigheter, bildat sjalvhjalpsgrupper, tagit emot och hjalpt offer.
Mrs Sokheang sager att innan hon kom i kontakt med CWCC sa visste hon inte hur hon skulle hjalpa de utsatta kvinnorna. Hon ville, men hade inga redskap. Det var en san lattnad att fa kunskap och metoder tillslut.
Att vara uppbackad av lagar.
Mr Pron berattar om den maktloshet han kanner nar fattiga kvinnor inte kan betala for den sjukvard de ibland behover nar de blivit misshandlade.
Da brukar han betala ur egen ficka.Han berattar ocksa om radslan infor maktiga, rika och inflytelserika personer. De har vapen. Vapen att misshandla med, och vapen att hota med om man blandar sig i och sager ifran.
De respekterar inte lagen. De har makt. Darfor bryr de sig inte.
Mr Pron verkar sympatisk, men han tar hela tiden over samtalet. Nar Mrs Sakheang pratar tittar han antingen bort eller borjar leta efter nagot, som han aldrig verkar hitta, i sin mapp eller anteckningsbok. Harskartekniker tanker jag, att gora en genusanalys av sin arbetsplats har inte kommit till Cambodia annu. Det ar lang vag dit och jag kan inte gora sa mycket at det i stunden, men jag ber Mrs Sakheang svara varje gang hon blivit avbruten.
De berattar manga historier for mig som illustrerar deras arbete. Berattelser om kvinnor som mordats och kvinnor som raddats.
De tror pa jamlikhet. Att man och kvinnor kan gora samma saker att det har samma rattigheter. De hoppas pa fler kvinnor pa hoga och beslutande positiner. De sager att de blir fler och fler, men det gar langsamt.
"Cambodia ar ju ett fattigt land", sager Mr Pron, "det ar inte som i Sverige dar alla ar utbildade. Det ar skillnad".
Vi tackar och aker tillbaka.
Mrs Sakheang och Mr Pron har samarbetat lange med CWCC,
i sju respektive fem ar. De har bada informerat invanarna i distriktet om VAW, om lagar och rattigheter, bildat sjalvhjalpsgrupper, tagit emot och hjalpt offer.
Mrs Sokheang sager att innan hon kom i kontakt med CWCC sa visste hon inte hur hon skulle hjalpa de utsatta kvinnorna. Hon ville, men hade inga redskap. Det var en san lattnad att fa kunskap och metoder tillslut.
Att vara uppbackad av lagar.
Mr Pron berattar om den maktloshet han kanner nar fattiga kvinnor inte kan betala for den sjukvard de ibland behover nar de blivit misshandlade.
Da brukar han betala ur egen ficka.Han berattar ocksa om radslan infor maktiga, rika och inflytelserika personer. De har vapen. Vapen att misshandla med, och vapen att hota med om man blandar sig i och sager ifran.
De respekterar inte lagen. De har makt. Darfor bryr de sig inte.
Mr Pron verkar sympatisk, men han tar hela tiden over samtalet. Nar Mrs Sakheang pratar tittar han antingen bort eller borjar leta efter nagot, som han aldrig verkar hitta, i sin mapp eller anteckningsbok. Harskartekniker tanker jag, att gora en genusanalys av sin arbetsplats har inte kommit till Cambodia annu. Det ar lang vag dit och jag kan inte gora sa mycket at det i stunden, men jag ber Mrs Sakheang svara varje gang hon blivit avbruten.
De berattar manga historier for mig som illustrerar deras arbete. Berattelser om kvinnor som mordats och kvinnor som raddats.
De tror pa jamlikhet. Att man och kvinnor kan gora samma saker att det har samma rattigheter. De hoppas pa fler kvinnor pa hoga och beslutande positiner. De sager att de blir fler och fler, men det gar langsamt.
"Cambodia ar ju ett fattigt land", sager Mr Pron, "det ar inte som i Sverige dar alla ar utbildade. Det ar skillnad".
Vi tackar och aker tillbaka.
lördag 3 maj 2008
Polisen Second lieutenant Lot Khim
Annu en arbetsvecka ar slut. Atta arbetsdagar totalt.
De senaste fem har passerat i ett rus.
Varje dag har kants som tva. Formiddagen har losgjort sig fran eftermiddagen. Och mellan dem, en oandlighet. Varje kvall har jag kommit hem, utmattad. Kroppen har somngangaraktigt gatt pa overlevnadsprogram. Sitta. Dricka en ol pa balkongen. Resa sig. Mat. Tillbaka. Ligga ner. Sova.
Inget annat an detta. Gatt upp klockan sex nasta morgon. Ivag, och samma sak en gang till.
Jag har intervjuat en polis och tva myndighetspersoner. Jag har skrivit, antecknat forbrilt. Forsokt att inte glomma nagot.
Polisen Second lieutenant Lot Khim, jobbar pa polisstationen i distriktet Dangkor, pa rakstrackan halvags ut till "The killing fields". Rakstrackan som kantas av hus. Hus, hus, hus. Och manniskor. Som tillverkar mobler, som slipar, putsar, sagar. Andra manniskor som saljer saker. Mat, lask solhattar, prylar. Eller manniskor, som bara gar, star, sitter. De flesta bar munskydd, for att skydda sig mot dammet. Eller en hatt for att skydda sig mot solen.
Jag har inget dera.
Polisstationen. Jag skulle aldrig forstatt att enplanshuset utan fonsterutor, dar putsen flagnar, var just en polisstation. Om det inte ar for att det star en polismotorcykel utanfor.
Vi gar in. Genom ett rum med nagra vaggfasta bankar och bord. Knackar pa en dorr och kliver in. Vid ett skrivbord sitter second lieutenant Lot Khim.
Han ar smal, stram, slatrakad. Vi halsar. Han tar fram tva stolar och vi satter oss.
Han verkar vara en rattfardig man second lieutenant Lot Khim.
Han berattar att problemen med VAW (violence against women) har engagerat honom lange. Sedan 2001 har han samarbetat med CWCC, och under denna tid distribuerat mycket material och information till invanarna i distriktet.
De flesta vet vem han ar, det vet vart man ska vanda sig, vem man ska ringa om det hander nagot.
Han ar nojd med sitt arbete. Han ar inte heller radd. Inte radd for att ta fast de som slar, de som misshandlar, de som valdtar. Inte ens rika, maktiga, inflytelserika personer skrammer honom.
Han gor sin plikt. Han gor det som ar ratt. Han foljer lagen.
Med traning och utbildning av CWCC har valdet minskat kraftigt. Problemen gar ocksa fortare att losa nu nar bade polis och myndighetspersoner kan samarbeta. Nar de kanner till lagarna. Nar de vet hur de ska bemota och hantera offren och garningsmannen.
Nastan alla som second lieutenant Lot Khim satter fast dras infor ratta och falls. Han satter avskrackande exempel pa vad som hander nar man gor fel. Nar man bryter mot lagen. Nar man slar.
Pa vaggen bakom honom sitter kampanjaffisher fran CWCC upptejpade, lite snett. De kampanjen for programet som heter "anger management".
Det som ska hjalpa valdsamma man att hantera sin ilska och frustration, sa att de inte slar.
Affishen forestaller en man i vit skjorta och morka byxor som ar ute och gar med en barnvagn pa en perfekt lagd asfaltsgata, omringad av perfekt klippta grasmattor (sana som inte finns i Cambodia). Han blickar bort mot fjarran och ler, han ser fridfull och nojd ut. Runt honom finns tecknade bilder pa vad man kan gora nar man kanner ilskan komma. Nar man kanner att man vill sla nagon, nagon som ar nara, nagon som ar svagare an en sjalv, som inte kan gora motstand.
Det ar till exempel att ta ett svalkande bad. Att meditera. Ta en promenad. Motionera. Prata med sina vanner.
En annan bild forestaller en man som leker med sina tva barn.
Man, ska vara snall. Man, ska ta hand om sin familj. Man, ska inte sla.
Jag undrar vilken effekt det har verkligen har. Men det ar battre an inget. Hemma sager vi terapi, eller psykisk hjalp. Har heter det "anger management". Jag tycker om ordet. Anger management. Det talar om vad det verkligen handlar om. Terapi ar ett ord som gommer undan, som neutraliserar. "Han behover ga i terapi". Nej, han behover hantera ilskan. Det ar vad det handlar om.
Second lieutenant Lot Khim tror pa jamlikhet. Att man och kvinnor ar lika mycket varda. Att de kan gora samma saker. Han tror pa utbildning.
Vi tackar och aker tillbaka.
De senaste fem har passerat i ett rus.
Varje dag har kants som tva. Formiddagen har losgjort sig fran eftermiddagen. Och mellan dem, en oandlighet. Varje kvall har jag kommit hem, utmattad. Kroppen har somngangaraktigt gatt pa overlevnadsprogram. Sitta. Dricka en ol pa balkongen. Resa sig. Mat. Tillbaka. Ligga ner. Sova.
Inget annat an detta. Gatt upp klockan sex nasta morgon. Ivag, och samma sak en gang till.
Jag har intervjuat en polis och tva myndighetspersoner. Jag har skrivit, antecknat forbrilt. Forsokt att inte glomma nagot.
Polisen Second lieutenant Lot Khim, jobbar pa polisstationen i distriktet Dangkor, pa rakstrackan halvags ut till "The killing fields". Rakstrackan som kantas av hus. Hus, hus, hus. Och manniskor. Som tillverkar mobler, som slipar, putsar, sagar. Andra manniskor som saljer saker. Mat, lask solhattar, prylar. Eller manniskor, som bara gar, star, sitter. De flesta bar munskydd, for att skydda sig mot dammet. Eller en hatt for att skydda sig mot solen.
Jag har inget dera.
Polisstationen. Jag skulle aldrig forstatt att enplanshuset utan fonsterutor, dar putsen flagnar, var just en polisstation. Om det inte ar for att det star en polismotorcykel utanfor.
Vi gar in. Genom ett rum med nagra vaggfasta bankar och bord. Knackar pa en dorr och kliver in. Vid ett skrivbord sitter second lieutenant Lot Khim.
Han ar smal, stram, slatrakad. Vi halsar. Han tar fram tva stolar och vi satter oss.
Han verkar vara en rattfardig man second lieutenant Lot Khim.
Han berattar att problemen med VAW (violence against women) har engagerat honom lange. Sedan 2001 har han samarbetat med CWCC, och under denna tid distribuerat mycket material och information till invanarna i distriktet.
De flesta vet vem han ar, det vet vart man ska vanda sig, vem man ska ringa om det hander nagot.
Han ar nojd med sitt arbete. Han ar inte heller radd. Inte radd for att ta fast de som slar, de som misshandlar, de som valdtar. Inte ens rika, maktiga, inflytelserika personer skrammer honom.
Han gor sin plikt. Han gor det som ar ratt. Han foljer lagen.
Med traning och utbildning av CWCC har valdet minskat kraftigt. Problemen gar ocksa fortare att losa nu nar bade polis och myndighetspersoner kan samarbeta. Nar de kanner till lagarna. Nar de vet hur de ska bemota och hantera offren och garningsmannen.
Nastan alla som second lieutenant Lot Khim satter fast dras infor ratta och falls. Han satter avskrackande exempel pa vad som hander nar man gor fel. Nar man bryter mot lagen. Nar man slar.
Pa vaggen bakom honom sitter kampanjaffisher fran CWCC upptejpade, lite snett. De kampanjen for programet som heter "anger management".
Det som ska hjalpa valdsamma man att hantera sin ilska och frustration, sa att de inte slar.
Affishen forestaller en man i vit skjorta och morka byxor som ar ute och gar med en barnvagn pa en perfekt lagd asfaltsgata, omringad av perfekt klippta grasmattor (sana som inte finns i Cambodia). Han blickar bort mot fjarran och ler, han ser fridfull och nojd ut. Runt honom finns tecknade bilder pa vad man kan gora nar man kanner ilskan komma. Nar man kanner att man vill sla nagon, nagon som ar nara, nagon som ar svagare an en sjalv, som inte kan gora motstand.
Det ar till exempel att ta ett svalkande bad. Att meditera. Ta en promenad. Motionera. Prata med sina vanner.
En annan bild forestaller en man som leker med sina tva barn.
Man, ska vara snall. Man, ska ta hand om sin familj. Man, ska inte sla.
Jag undrar vilken effekt det har verkligen har. Men det ar battre an inget. Hemma sager vi terapi, eller psykisk hjalp. Har heter det "anger management". Jag tycker om ordet. Anger management. Det talar om vad det verkligen handlar om. Terapi ar ett ord som gommer undan, som neutraliserar. "Han behover ga i terapi". Nej, han behover hantera ilskan. Det ar vad det handlar om.
Second lieutenant Lot Khim tror pa jamlikhet. Att man och kvinnor ar lika mycket varda. Att de kan gora samma saker. Han tror pa utbildning.
Vi tackar och aker tillbaka.
torsdag 1 maj 2008
Pa café des artes
Vi ar synkroniserade. I var langtan. Jag ar saker.
Tankar och bilder kan fardas over landsgranser och genom tidzoner
Avstandet ar fast mellan oss. Det ar en lank. Som laddas och vibrerar.
Av langtan.
Efter att vi pratat i sondags kande jag mig uppgiven, brusten. Overgiven.
Jag kunde inte forsta hur jag skall sta ut. Ensam har.
Tankarna var svarta. Jag var en betydelselos prick.
Jag tankte att kanske traffar du nagon annan.
Kanske trakar jag ut dig med min ensamhet.
Kanske faller du for nasta sota flicka i vimlet pa en fest, i en bar, pa nan klubb.
Men jag tankte ocksa att sana tankar blir verklighet om de tanks pa for mycket.
Sa jag skot bort dem. Grottade in mig i min egen ensamhet, langtan och saknad istallet.
Gardagen passerade. Hela tiden: en stund i taget. En liten stund till.
Jag och Len akte till Khan Dangkor och intervjuade en polis.
Det var min forsta intervju. Det finns sakert tusen goda rad att folja,
men jag vet inte vilka de ar. Sa jag stallde bara mina fragor, och fick svar.
Kom hem. En ol och tre ensamma cigaretter pa balkongen. At middag.
Sag en halvtontig film pa MGM. Jag indentifierade mig med huvudpersonen. Utseendemassigt. Tankte att jag kanske paminner lite om henne. Att du skulle saga att vi var lite lika. Att det ar den typen av utseende du faller for.
Jag malade naglarna. Plotsligt pep telefonen. Nagra minuter senare ringde det. Det var du.
"Hej, det ar jag" -Hej.
"Vad gor du?" -Jag e hemma.
"Jag ville ringa och saga att jag langtar efter dig. Du borde komma hem snart."
-Jag var sa ledsen efter att vi pratade i sondags. "Jag var ocksa ledsen, du kandes sa langt bort".
Du ringde fran mobilen. Du skulle fika. Det kostade alldeles for mycket att ringa fran mobilen.
Du ville anda ringa och saga, att du langtar efter mig. Att jag borde komma hem snart.
Tankar och bilder kan fardas over landsgranser och genom tidzoner
Avstandet ar fast mellan oss. Det ar en lank. Som laddas och vibrerar.
Av langtan.
Efter att vi pratat i sondags kande jag mig uppgiven, brusten. Overgiven.
Jag kunde inte forsta hur jag skall sta ut. Ensam har.
Tankarna var svarta. Jag var en betydelselos prick.
Jag tankte att kanske traffar du nagon annan.
Kanske trakar jag ut dig med min ensamhet.
Kanske faller du for nasta sota flicka i vimlet pa en fest, i en bar, pa nan klubb.
Men jag tankte ocksa att sana tankar blir verklighet om de tanks pa for mycket.
Sa jag skot bort dem. Grottade in mig i min egen ensamhet, langtan och saknad istallet.
Gardagen passerade. Hela tiden: en stund i taget. En liten stund till.
Jag och Len akte till Khan Dangkor och intervjuade en polis.
Det var min forsta intervju. Det finns sakert tusen goda rad att folja,
men jag vet inte vilka de ar. Sa jag stallde bara mina fragor, och fick svar.
Kom hem. En ol och tre ensamma cigaretter pa balkongen. At middag.
Sag en halvtontig film pa MGM. Jag indentifierade mig med huvudpersonen. Utseendemassigt. Tankte att jag kanske paminner lite om henne. Att du skulle saga att vi var lite lika. Att det ar den typen av utseende du faller for.
Jag malade naglarna. Plotsligt pep telefonen. Nagra minuter senare ringde det. Det var du.
"Hej, det ar jag" -Hej.
"Vad gor du?" -Jag e hemma.
"Jag ville ringa och saga att jag langtar efter dig. Du borde komma hem snart."
-Jag var sa ledsen efter att vi pratade i sondags. "Jag var ocksa ledsen, du kandes sa langt bort".
Du ringde fran mobilen. Du skulle fika. Det kostade alldeles for mycket att ringa fran mobilen.
Du ville anda ringa och saga, att du langtar efter mig. Att jag borde komma hem snart.
onsdag 30 april 2008
Sondag kvall
Jag har inget annat an orden. Ensamheten kvaver mig innefran.
Allt brister i denna ensamhet som ar fylld av ljud och larm och rop.
"Hello madame! Tuk-Tuk madame?" Nej, jag vill inte ha Tuk-Tuk.
Jag behover ingen skjuts. Vad jag behover finns inte har. Det ar langt borta.
Det ar gatorna. Stockholmsgatorna.
Stockholmsljuset om varen nar solen gar upp.
Stockholmslukten av var och nyvunnet liv.
Det ar Slussen och promenaden langs Strandvagen, over Djurgardsbron.
Forbi Grona Lund och Skansen. Ut till Rosendals tradgardar.
Det ar Tanto och Arstaviken. Stilla och sakert och nyklackt.
Med nyfodda barn i nyinkopta barnvagnar.
Det ar motesplatserna. Med en kram ett hej och en kaffe och ett samtal.
Det ar ljumma ol i Vitan. Det ar kyssar och var och rus.
Ni ar sa langt borta.
I skymning under tunga regn sitter jag och undrar om ni finns kvar
nar jag kommer hem.
Om ni kan lova mig ljusa natter. Om ni kan lova mig att vi traffas da.
Ensamheten kvaver mig. Men jag gor det har for nagot bra.
Nagot som ni ar stolta over att jag gor. Som ni sager mellan er att jag klarar av.
For att jag ar stark.
Men jag slipper garna. For att slippa ensamheten.
Jag grater och grater. Och inte tar det mig hem eller er hit.
Det tar mig ingenstans.
Jag stanger ogonen. Och nar jag oppnar dem,
vill jag sta i Katas och Jockes tradgard. Sta i mammas och pappas kok.
Sitta i Toves vardagsrum. Mota Lovisa pa cykel. Ga langs vattnet med Julia.
Ta ett glas pa El Mundo med Hanna. Sitta i Danielas ateljé.
Jag vill ga hem med dig. Alldeles for sent och alldeles for tidigt.
Poppa popcorn, dricka folkol och somna i dina armar.
Med dina kyssar som fortfarande branner.
Sedan vill jag vakna i min sang och se ut genom fonstret dar jag bara ser himlen.
Men det ar langt borta. Jag ar sa langt borta.
Ensamheten kvaver mig. Ingen ar har. Det ar bara jag, fortfarande.
Allt brister i denna ensamhet som ar fylld av ljud och larm och rop.
"Hello madame! Tuk-Tuk madame?" Nej, jag vill inte ha Tuk-Tuk.
Jag behover ingen skjuts. Vad jag behover finns inte har. Det ar langt borta.
Det ar gatorna. Stockholmsgatorna.
Stockholmsljuset om varen nar solen gar upp.
Stockholmslukten av var och nyvunnet liv.
Det ar Slussen och promenaden langs Strandvagen, over Djurgardsbron.
Forbi Grona Lund och Skansen. Ut till Rosendals tradgardar.
Det ar Tanto och Arstaviken. Stilla och sakert och nyklackt.
Med nyfodda barn i nyinkopta barnvagnar.
Det ar motesplatserna. Med en kram ett hej och en kaffe och ett samtal.
Det ar ljumma ol i Vitan. Det ar kyssar och var och rus.
Ni ar sa langt borta.
I skymning under tunga regn sitter jag och undrar om ni finns kvar
nar jag kommer hem.
Om ni kan lova mig ljusa natter. Om ni kan lova mig att vi traffas da.
Ensamheten kvaver mig. Men jag gor det har for nagot bra.
Nagot som ni ar stolta over att jag gor. Som ni sager mellan er att jag klarar av.
For att jag ar stark.
Men jag slipper garna. For att slippa ensamheten.
Jag grater och grater. Och inte tar det mig hem eller er hit.
Det tar mig ingenstans.
Jag stanger ogonen. Och nar jag oppnar dem,
vill jag sta i Katas och Jockes tradgard. Sta i mammas och pappas kok.
Sitta i Toves vardagsrum. Mota Lovisa pa cykel. Ga langs vattnet med Julia.
Ta ett glas pa El Mundo med Hanna. Sitta i Danielas ateljé.
Jag vill ga hem med dig. Alldeles for sent och alldeles for tidigt.
Poppa popcorn, dricka folkol och somna i dina armar.
Med dina kyssar som fortfarande branner.
Sedan vill jag vakna i min sang och se ut genom fonstret dar jag bara ser himlen.
Men det ar langt borta. Jag ar sa langt borta.
Ensamheten kvaver mig. Ingen ar har. Det ar bara jag, fortfarande.
Sondag
Det ar sondag. Jag har atit lunch. Jag vantar pa att du ska ringa.
Det ar inte sakert att du ringer. Men jag vantar.
Som Marguerite Duras vantade pa att de skulle ringa och tala om att Robert L kommit tillbaka levande fran koncentrationslagret. Sa vantar jag.
Du ar min enda kontakt. Utat. Det kanns sa.
Som att att du ar den enda jag verkligen har. Som forstar.
Det ar inte helt sant. Men det ar sa det kanns. Sa jag vantar.
Jag har flyttat nu. Rue 278. Golden Bridge Hotel. Rum 111.
Jag har packat upp. Stallt ryggsacken i garderoben. Det ar skont att inte se den. Att inbilla mig att jag har ett hem. Ett temporart hem. I Phnom Penh.
Som vanligt ar det varmt. Solen tiger. Hettar. Allt vibrerar.
Det gar inte att rora sig.
Jag langtar efter dig.
Langtar efter att ga bredvid dig. Sitta bredvid dig. Somna bredvid dig. Och vakna. Bredvid dig.
Prata och skratta och alska med dig. Det ar det enda jag vill. Det gor mig lycklig.
Jag vet det nu. Att jag ar lycklig tillsammans med dig.
Jag har inte varit det forut. Inte pa det har sattet. Det ar rymligt. Allt far plats.
Du och jag och tankar och drommar och och ratt och fel och fint och fult.
Jag tror att jag vill leva med dig.
Kanske att den har tiden. De har manaderna. Forutom att ge mig manniskor och stader och lander. Ocksa ska ge mig karleken.
Det spelar ingen roll vad jag gor. Hur insatt jag ar i nagot annat. Det finns hela tiden en lank som standigt soker sig till dig.
Jag tror det ar sa har det ska kannas.
Alla som sager att man vet. Att plotsligt vet man bara.
Att personen framfor en ar den som man vill leva med.
Jag har langtat efter att det skulle handa.
Det verkar som att det ar med dig det hander.
Sa darfor vantar jag otaligt. Pa att du ska ringa. Jag tror inte jag star ut med att vanta langre.
Sa jag ringer dig nu och ger dig numret till mitt hotelrum.
Det ar inte sakert att du ringer. Men jag vantar.
Som Marguerite Duras vantade pa att de skulle ringa och tala om att Robert L kommit tillbaka levande fran koncentrationslagret. Sa vantar jag.
Du ar min enda kontakt. Utat. Det kanns sa.
Som att att du ar den enda jag verkligen har. Som forstar.
Det ar inte helt sant. Men det ar sa det kanns. Sa jag vantar.
Jag har flyttat nu. Rue 278. Golden Bridge Hotel. Rum 111.
Jag har packat upp. Stallt ryggsacken i garderoben. Det ar skont att inte se den. Att inbilla mig att jag har ett hem. Ett temporart hem. I Phnom Penh.
Som vanligt ar det varmt. Solen tiger. Hettar. Allt vibrerar.
Det gar inte att rora sig.
Jag langtar efter dig.
Langtar efter att ga bredvid dig. Sitta bredvid dig. Somna bredvid dig. Och vakna. Bredvid dig.
Prata och skratta och alska med dig. Det ar det enda jag vill. Det gor mig lycklig.
Jag vet det nu. Att jag ar lycklig tillsammans med dig.
Jag har inte varit det forut. Inte pa det har sattet. Det ar rymligt. Allt far plats.
Du och jag och tankar och drommar och och ratt och fel och fint och fult.
Jag tror att jag vill leva med dig.
Kanske att den har tiden. De har manaderna. Forutom att ge mig manniskor och stader och lander. Ocksa ska ge mig karleken.
Det spelar ingen roll vad jag gor. Hur insatt jag ar i nagot annat. Det finns hela tiden en lank som standigt soker sig till dig.
Jag tror det ar sa har det ska kannas.
Alla som sager att man vet. Att plotsligt vet man bara.
Att personen framfor en ar den som man vill leva med.
Jag har langtat efter att det skulle handa.
Det verkar som att det ar med dig det hander.
Sa darfor vantar jag otaligt. Pa att du ska ringa. Jag tror inte jag star ut med att vanta langre.
Sa jag ringer dig nu och ger dig numret till mitt hotelrum.
lördag 26 april 2008
Forsta veckan.
I Phnom Penhs sodra utkant ligger CWCC.
Pa Street 488. Nummer 42F.
Pa baksidan av huset ser jag akerplattar och palmer.
Pa framsidan det vanliga stadskaoset.
Lexusbilar som moter motos. Som moter trakarror som moter cyklar.
Bland mobeltillverkare och hal-i-vaggen-kiosker,
kladstand och svetsare, ligger CWCC.
Flaktarna gar pa hogvarv fran 07.30 till 17.00.
Forsta dagen ar en lattnad. Allt far form och kropp. Ljud och doft.
Jag ar pa avdelningen som heter "Community Organising Program".
Det innebar att informera polis och myndigheter och lokalbefolkning om
mans vald mot kvinnor, trafficking och valdtakt.
The "Community Organising Program" lar ut hur polis och myndigheter ska hantera problemen.
De lar dem hur de ska bemota utsatta kvinnor och vad de ska gora.
De lar sig lagar och regelverk. De lar sig att mans vald mot kvinnor inte ar ett privat problem.
Det ar ett samhallsproblem. Som alla forlorar pa. Och som maste losas.
De utsatta kvinnorna kan bo pa "The Shelter". Ett skyddsboende dar de far ga i terapi och gruppterapi. Dar lar de sig att prata om sina problem och erfarenheter. De kan dela dem med andra. De lar sig att de inte ar ensamma.
Kvinnorna far ga ett program dar de lar sig att lasa och skriva. De far halsoradgivning, de lar sig laga mat, de lar sig att ta hand om sig sjalva. De far hjalp med att bygga upp sjalvfortroendet och sjalvkanslan. De lar sig att bli sjalvstandiga.
De lar sig ocksa nagon yrkesskicklighet, t.ex. att sy, sa att de sedan kan atervanda hem med ett syfte, ett syfte som gor de ekonomiskt sjalvstandiga. Som underlattar i deras reintegrering.
I de flesta fall atalas och falls forovarna.
I de flesta fall av vald i hemmet gar skiljsmassa igenom.
For de kvinnor som valdtagits eller lurats in i trafficking (de ar ofta mycket unga) ar det nastan omojligt att traffa en man och bilda familj. Ibland forsoker dessa offer bega sjalvmord.
De ar inte oskudler langre. Det ar skamligt. Da har de nastan inget att leva for.
Det viktiga ar att atervanda, till familjen. Att ha en familj.
Det ar kring familjen som det Kambodjanska samhallet cirkulerar.
Len. Min kollega. Vill att jag haller en lektion for poliser om vad genus ar.
Och om hur det ar kopplat till mans vald mot kvinnor.
*
Den andra dagen ar en pina.
Jag kanner mig forvirrad och forstar inte vad det ar jag ska gora har.
Deras onskan om att halla lektion tycks alltfor stor.
Och mitt kunskapsforrad och erfarenhet alldeles for liten.
Jag vill bort darifran. Bort fran Phnom Penh. Bort fran landet som heter Kambodja.
Ensamheten kastar langa skuggor i varje tanke.
Tiden ar ett svart hal. En ljudlos, ljuslos resa.
Det ar bara att ringa hem.
Mamma peppar.
"Ta en stund i taget. Det ar en annan kultur. Det tar tid att vanja sig.
Du gor sa gatt du kan, efter din formaga".
Ja, jo. Men det ar sa ensamt. Jag har ingen att prata med.
"Jag vet. Men det ar bara nagra veckor. Dina erfarenheter kommer att bli dig ovardeliga.
Du klarar att halla den dar lektionen. Du far gora det efter dina forutsattningar.
Det far du tala om."
Ja, jo.
Lite grat. Sedan. Ok.
Hon var tvungen att ta hand om barnbarnet, min systerson.
Han holl pa att klattra ur vagnen.
Ok. Vi hors snart. Jag alskar dig. Hej.
Jag tittar ut over alla tak. Drar ett djupt andetag.
Ber om styrka innan jag somnar.
Jag tanker pa dig. Att du haller om mig.
*
Tredje dagen.
Min motoforare heter Nin.
Han vantar utanfor Guesthouset.
Han ar nojd med att ha tva fasta turer varje dag.
Och jag ar nojd med att slippa dividera med olika forare hela tiden.
Vi aker genom ett morgonvatt Phnom Penh.
Ner langs boulevarderna. Kryssar oss fram mellan Lexusbilarna och tuk-tukarna.
Det kanns lite lattare.
Jag och Len aker till "The Ministry of Womens Affairs" och lamnar nagra kort fran en konferans.
Tillbaka pa kontoret laser jag riktlinjerna for de olika avdelningarna pa CWCC.
Stallde fragor och fick svar.
Lunch.
Pa eftermiddagen aker vi till "The Shelter".
Det ligger utanfor stan. I det som kallas "The outskirts". Pa andra sidan Monivongbron.
Dar asfaltsvagen blir grus som blir sand som tar slut vid ett Buddhistiskt kloster.
Dar ligger "The Shelter".
Innanfor grindarna ar det lugnt. Stilla.
Nagra barn leker pa garden.
"Hello! Hello! Hello!"
Hon som basar visar mig runt. Det ar svart att avgora hennes alder. Men jag gissar pa over 60.
Hon ar en av grundarna till CWCC. Hon ar liten och hennes tander ar silvertackta. Silverdrankta. Det glimmar nar hon pratar.
Det brukar bo 50-80 kvinnor pa "The Shelter". Just nu ar det manga som ar hemma over det Khmerska nyaret. Darfor ar det extra lugnt.
Det finns rum for de utan barn. Och rum for de som har barn.
Varje person far en stor platlada att forvara personliga tillhorigeter i.
Ett barn grater fran ett av rummen. Ett annat barn foljer tyst efter oss och betraktar mig med stora ogon.
Kvinnorna lagar mat tillsammans varje dag, i olika matlag. De far bestamma vad de vill ata och ga till marknaden och handla.
I ett rum sitter tva flickor. Den ena ar 13 ar.
Hennes styvpappa valdtog henne. Nar mamman tog flickan hit var hon hogravid.
I en hangmatta ovanfor sangen i en handduk ligger bebisen. En manad gammal.
Flickans ansikte ar lugnt. Pa de dar utslatade sattet som man far nar man gratit.
Hon skrattar nar vi pratar med henne. Hon verkar ma bra. Hon ar raddad.
Vi gar ut. Satter oss i tradgarden och basen berattar.
I borjan var det mest flickor och kvinnor utsatta for trafficking som kom till "The Shelter".
Nu ar det mest offer for domestic violence.
Kvinnorna vagar prata om problemen nu. Det ar inte bara en privatsak. Det har blivit offentligt.
Fler och fler vet vart de ska vanda sig. Att det finns hjalp och skydd att fa.
Nastan alla pa "The Shelter" tar sina forovare till rattegang.
Med CWCC i ryggen falls alla. Aven valdtaktsmannen.
Len sager att regeringen ar radd for NGO's. Darfor att de inte slutar trycka pa forns forovaren ar falld. Sa domarna faller. Fangelse, boter och skiljsmassa.
Kvinnorna kan bygga upp ett nytt liv.
Jag sager till basen att hon gor ett imponerande arbete.
Hon nickar stilla och sager tack.
Tillbaka pa kontoret pratar jag och Len om vara kulturer.
Hur relationerna mellan kvinnor och man ser ut. Kambodja vs Sverige.
De ar mycket olika.
Jag forstar an en gang att jag ar fri. Att friheten ger forsprang.
Len och jag skrattar. Onskar varandra en god helg.
Vi sager bada att det har kommer att bli bra.
Pa Street 488. Nummer 42F.
Pa baksidan av huset ser jag akerplattar och palmer.
Pa framsidan det vanliga stadskaoset.
Lexusbilar som moter motos. Som moter trakarror som moter cyklar.
Bland mobeltillverkare och hal-i-vaggen-kiosker,
kladstand och svetsare, ligger CWCC.
Flaktarna gar pa hogvarv fran 07.30 till 17.00.
Forsta dagen ar en lattnad. Allt far form och kropp. Ljud och doft.
Jag ar pa avdelningen som heter "Community Organising Program".
Det innebar att informera polis och myndigheter och lokalbefolkning om
mans vald mot kvinnor, trafficking och valdtakt.
The "Community Organising Program" lar ut hur polis och myndigheter ska hantera problemen.
De lar dem hur de ska bemota utsatta kvinnor och vad de ska gora.
De lar sig lagar och regelverk. De lar sig att mans vald mot kvinnor inte ar ett privat problem.
Det ar ett samhallsproblem. Som alla forlorar pa. Och som maste losas.
De utsatta kvinnorna kan bo pa "The Shelter". Ett skyddsboende dar de far ga i terapi och gruppterapi. Dar lar de sig att prata om sina problem och erfarenheter. De kan dela dem med andra. De lar sig att de inte ar ensamma.
Kvinnorna far ga ett program dar de lar sig att lasa och skriva. De far halsoradgivning, de lar sig laga mat, de lar sig att ta hand om sig sjalva. De far hjalp med att bygga upp sjalvfortroendet och sjalvkanslan. De lar sig att bli sjalvstandiga.
De lar sig ocksa nagon yrkesskicklighet, t.ex. att sy, sa att de sedan kan atervanda hem med ett syfte, ett syfte som gor de ekonomiskt sjalvstandiga. Som underlattar i deras reintegrering.
I de flesta fall atalas och falls forovarna.
I de flesta fall av vald i hemmet gar skiljsmassa igenom.
For de kvinnor som valdtagits eller lurats in i trafficking (de ar ofta mycket unga) ar det nastan omojligt att traffa en man och bilda familj. Ibland forsoker dessa offer bega sjalvmord.
De ar inte oskudler langre. Det ar skamligt. Da har de nastan inget att leva for.
Det viktiga ar att atervanda, till familjen. Att ha en familj.
Det ar kring familjen som det Kambodjanska samhallet cirkulerar.
Len. Min kollega. Vill att jag haller en lektion for poliser om vad genus ar.
Och om hur det ar kopplat till mans vald mot kvinnor.
*
Den andra dagen ar en pina.
Jag kanner mig forvirrad och forstar inte vad det ar jag ska gora har.
Deras onskan om att halla lektion tycks alltfor stor.
Och mitt kunskapsforrad och erfarenhet alldeles for liten.
Jag vill bort darifran. Bort fran Phnom Penh. Bort fran landet som heter Kambodja.
Ensamheten kastar langa skuggor i varje tanke.
Tiden ar ett svart hal. En ljudlos, ljuslos resa.
Det ar bara att ringa hem.
Mamma peppar.
"Ta en stund i taget. Det ar en annan kultur. Det tar tid att vanja sig.
Du gor sa gatt du kan, efter din formaga".
Ja, jo. Men det ar sa ensamt. Jag har ingen att prata med.
"Jag vet. Men det ar bara nagra veckor. Dina erfarenheter kommer att bli dig ovardeliga.
Du klarar att halla den dar lektionen. Du far gora det efter dina forutsattningar.
Det far du tala om."
Ja, jo.
Lite grat. Sedan. Ok.
Hon var tvungen att ta hand om barnbarnet, min systerson.
Han holl pa att klattra ur vagnen.
Ok. Vi hors snart. Jag alskar dig. Hej.
Jag tittar ut over alla tak. Drar ett djupt andetag.
Ber om styrka innan jag somnar.
Jag tanker pa dig. Att du haller om mig.
*
Tredje dagen.
Min motoforare heter Nin.
Han vantar utanfor Guesthouset.
Han ar nojd med att ha tva fasta turer varje dag.
Och jag ar nojd med att slippa dividera med olika forare hela tiden.
Vi aker genom ett morgonvatt Phnom Penh.
Ner langs boulevarderna. Kryssar oss fram mellan Lexusbilarna och tuk-tukarna.
Det kanns lite lattare.
Jag och Len aker till "The Ministry of Womens Affairs" och lamnar nagra kort fran en konferans.
Tillbaka pa kontoret laser jag riktlinjerna for de olika avdelningarna pa CWCC.
Stallde fragor och fick svar.
Lunch.
Pa eftermiddagen aker vi till "The Shelter".
Det ligger utanfor stan. I det som kallas "The outskirts". Pa andra sidan Monivongbron.
Dar asfaltsvagen blir grus som blir sand som tar slut vid ett Buddhistiskt kloster.
Dar ligger "The Shelter".
Innanfor grindarna ar det lugnt. Stilla.
Nagra barn leker pa garden.
"Hello! Hello! Hello!"
Hon som basar visar mig runt. Det ar svart att avgora hennes alder. Men jag gissar pa over 60.
Hon ar en av grundarna till CWCC. Hon ar liten och hennes tander ar silvertackta. Silverdrankta. Det glimmar nar hon pratar.
Det brukar bo 50-80 kvinnor pa "The Shelter". Just nu ar det manga som ar hemma over det Khmerska nyaret. Darfor ar det extra lugnt.
Det finns rum for de utan barn. Och rum for de som har barn.
Varje person far en stor platlada att forvara personliga tillhorigeter i.
Ett barn grater fran ett av rummen. Ett annat barn foljer tyst efter oss och betraktar mig med stora ogon.
Kvinnorna lagar mat tillsammans varje dag, i olika matlag. De far bestamma vad de vill ata och ga till marknaden och handla.
I ett rum sitter tva flickor. Den ena ar 13 ar.
Hennes styvpappa valdtog henne. Nar mamman tog flickan hit var hon hogravid.
I en hangmatta ovanfor sangen i en handduk ligger bebisen. En manad gammal.
Flickans ansikte ar lugnt. Pa de dar utslatade sattet som man far nar man gratit.
Hon skrattar nar vi pratar med henne. Hon verkar ma bra. Hon ar raddad.
Vi gar ut. Satter oss i tradgarden och basen berattar.
I borjan var det mest flickor och kvinnor utsatta for trafficking som kom till "The Shelter".
Nu ar det mest offer for domestic violence.
Kvinnorna vagar prata om problemen nu. Det ar inte bara en privatsak. Det har blivit offentligt.
Fler och fler vet vart de ska vanda sig. Att det finns hjalp och skydd att fa.
Nastan alla pa "The Shelter" tar sina forovare till rattegang.
Med CWCC i ryggen falls alla. Aven valdtaktsmannen.
Len sager att regeringen ar radd for NGO's. Darfor att de inte slutar trycka pa forns forovaren ar falld. Sa domarna faller. Fangelse, boter och skiljsmassa.
Kvinnorna kan bygga upp ett nytt liv.
Jag sager till basen att hon gor ett imponerande arbete.
Hon nickar stilla och sager tack.
Tillbaka pa kontoret pratar jag och Len om vara kulturer.
Hur relationerna mellan kvinnor och man ser ut. Kambodja vs Sverige.
De ar mycket olika.
Jag forstar an en gang att jag ar fri. Att friheten ger forsprang.
Len och jag skrattar. Onskar varandra en god helg.
Vi sager bada att det har kommer att bli bra.
tisdag 22 april 2008
Ett helvete
Phnom Penh. Ar ett helveteshal.
Allt pagar i en standig rora. Ingenting forsvinner. Nagonsin.
Ar det kontrasterna som skapar helvetskanslan?
Manniskorna har ju inte gjort nagot. De forsoker bara overleva.
Som alla andra manniskor.
Jag utsatter mig for detta helvete nar jag gar langs de de stora trafikerade bouldevarderna.
Sothearos. Sihanouk. Monivong. I gassande sol och 35 graders hetta. Det ar inte varme. Det ar hetta.
Efter ett par hundra meter rinner svetten ner i ogonen, rinner langs ryggen, rinner fran knavecken.
I varje horn ser jag uppstrackta armar: "Want tuk-tuk madame?" "Moto madame?"
"No thanks" svarar jag och ler varje gang.
De maste tycka att jag ar fullstandig dum i huvudet.
Det ar ingen annan an jag som promenerar.
"Jag gor det for att fa en kansla for stan, en kansla for avstanden", intalar jag mig.
"Sa har gor jag alltid nar jag kommer till ett nytt stalle, promenerar omkring, skaffar mig en kansla."
Den enda kansla jag egentligen far ar att bli utmattad. Det drojer inte lange forns jag slutar promenera.
Helvetet ar varmt. Och helvetet ar uppkopt av vita.
Sa ser jag det.
De hippaste och mest smakfulla stallena ags av vita vasterlanningar.
De har kopt dem for en billig penning.
Turistnaringen i Sverige ar val viktig darfor att den drar in pengar till den svenska staten?
Som i sin tur far den svenska statskassan att stiga. Turistnaringen i Sverige ags av svenska medborgare.
I Cambodia ar det manga vita som tjanar pengar pa vita turister.
Det maste betyda att det cirkulerar mycket pengar som aldrig tillfaller det Cambodianska folket. Pengar som aldrig kan hjalpa den Cambodianska staten.
"The killing fields" koptes av ett Japansk privat foretag for tre ar sedan.
De vita kommer hit, de styr upp och fixar iordning. De kan betala laga loner och gora sig en rejal hacka.
I parken utanfor The Royal Palace. Dar kungen faktiskt bor.
Bor en pojke med smutstovigt har och svarta tanaglar.
Han brukar ligga pa trottaren i solen och sova. Utslagen pa rygg.
En annan man drar en trakarra efter sig. Med plastflaskor pa. Pa ett stilrent kafe fem meter over gatan ar det 18 grader.
Jag vet att det inte ar nagot nytt. Kontraster kallas det. Men att se och kanna lukten av och vara en del av detta helvete malar svarta schook i framfor ogonen pa mig och jag maste skriva ner det jag ser.
Det ar det enda sattet for mig att gora det verkligt pa.
I restaurangen pa mitt guesthouse sitter ett papper upptejpat pa en vagg med olika anslag om volontararbete och busstider och paketresor.
Pa pappret finns tva fotografier. Pa det ena ar det barn som ler och trangs for att fa plats i bilden. Pa det andra finns en vit ung kille med, ett barn bar han pa ryggen. Ett annat klanger runt halsen. Pappret kommer fran ett barnhem. De skriver att de ar i behov av mat, klader, pengar. Varje liten summa gor skillnad. 15 dollar ger mat at 45 barn. Man uppmanas att halsa pa. Barnen alskar besokare. De ar sa glada. Man kommer fa en upplevelse man aldrig glommer.
Den vita manniskan lattar sitt samvete med en klase bananer, 20 dollar och lite lek.
Det finns barn som saljer bocker pa gatan. Guidebocker och bocker som berattar om Cambodias hemska historia.
Som turist uppmanas jag att inte kopa bocker av gatubarn. Pengarna gar inte till barnen utan till foraldrarna.
Vem skulle annars fa pengarna fragar jag mig? Det ar val klart att pengarna gar till familjen.
Pappan kor formodligen tuk-tuk, och mamman saljer frukt, och syskonen gor nagot liknande.
Vem ar sa dum att han eller hon tror att pengarna skulle glida in pa barnets sparkonto?
Och for att pengarna inte glider in pa barnets sparkonto utan till att forsorja familjen sa ska jag inte kopa en bok. Jag uppmanas allsta att inte ge en familj en litet battre dagsinkomst an dagen innan.
Jag uppmanas att inte ge pengar till tiggare darfor att jag inte ska ge de chansen att ata.
Kvinnan som lagger ut sina barn nakna pa gatan pa en filt och sitter med utstrackta hander gor det for att hon inte har nagot battre for sig.
Detta ar hyckleri och det acklar mig.
Ingen tigger for att det ar roligt.
Vem vill man hjalpa?
Den korrupta Cambodianska staten. Eller den lilla manniskan?
Var gor mina dollar mest nytta?
Men det finns ljusglimtar aven i helvetet.
En man satt pa en liten plastpall med ett gatubarn i knat och spelade kort med sju andra en kvall.
Det var fint och det var ljust, aven om det var morkt runt omkring.
Allt pagar i en standig rora. Ingenting forsvinner. Nagonsin.
Ar det kontrasterna som skapar helvetskanslan?
Manniskorna har ju inte gjort nagot. De forsoker bara overleva.
Som alla andra manniskor.
Jag utsatter mig for detta helvete nar jag gar langs de de stora trafikerade bouldevarderna.
Sothearos. Sihanouk. Monivong. I gassande sol och 35 graders hetta. Det ar inte varme. Det ar hetta.
Efter ett par hundra meter rinner svetten ner i ogonen, rinner langs ryggen, rinner fran knavecken.
I varje horn ser jag uppstrackta armar: "Want tuk-tuk madame?" "Moto madame?"
"No thanks" svarar jag och ler varje gang.
De maste tycka att jag ar fullstandig dum i huvudet.
Det ar ingen annan an jag som promenerar.
"Jag gor det for att fa en kansla for stan, en kansla for avstanden", intalar jag mig.
"Sa har gor jag alltid nar jag kommer till ett nytt stalle, promenerar omkring, skaffar mig en kansla."
Den enda kansla jag egentligen far ar att bli utmattad. Det drojer inte lange forns jag slutar promenera.
Helvetet ar varmt. Och helvetet ar uppkopt av vita.
Sa ser jag det.
De hippaste och mest smakfulla stallena ags av vita vasterlanningar.
De har kopt dem for en billig penning.
Turistnaringen i Sverige ar val viktig darfor att den drar in pengar till den svenska staten?
Som i sin tur far den svenska statskassan att stiga. Turistnaringen i Sverige ags av svenska medborgare.
I Cambodia ar det manga vita som tjanar pengar pa vita turister.
Det maste betyda att det cirkulerar mycket pengar som aldrig tillfaller det Cambodianska folket. Pengar som aldrig kan hjalpa den Cambodianska staten.
"The killing fields" koptes av ett Japansk privat foretag for tre ar sedan.
De vita kommer hit, de styr upp och fixar iordning. De kan betala laga loner och gora sig en rejal hacka.
I parken utanfor The Royal Palace. Dar kungen faktiskt bor.
Bor en pojke med smutstovigt har och svarta tanaglar.
Han brukar ligga pa trottaren i solen och sova. Utslagen pa rygg.
En annan man drar en trakarra efter sig. Med plastflaskor pa. Pa ett stilrent kafe fem meter over gatan ar det 18 grader.
Jag vet att det inte ar nagot nytt. Kontraster kallas det. Men att se och kanna lukten av och vara en del av detta helvete malar svarta schook i framfor ogonen pa mig och jag maste skriva ner det jag ser.
Det ar det enda sattet for mig att gora det verkligt pa.
I restaurangen pa mitt guesthouse sitter ett papper upptejpat pa en vagg med olika anslag om volontararbete och busstider och paketresor.
Pa pappret finns tva fotografier. Pa det ena ar det barn som ler och trangs for att fa plats i bilden. Pa det andra finns en vit ung kille med, ett barn bar han pa ryggen. Ett annat klanger runt halsen. Pappret kommer fran ett barnhem. De skriver att de ar i behov av mat, klader, pengar. Varje liten summa gor skillnad. 15 dollar ger mat at 45 barn. Man uppmanas att halsa pa. Barnen alskar besokare. De ar sa glada. Man kommer fa en upplevelse man aldrig glommer.
Den vita manniskan lattar sitt samvete med en klase bananer, 20 dollar och lite lek.
Det finns barn som saljer bocker pa gatan. Guidebocker och bocker som berattar om Cambodias hemska historia.
Som turist uppmanas jag att inte kopa bocker av gatubarn. Pengarna gar inte till barnen utan till foraldrarna.
Vem skulle annars fa pengarna fragar jag mig? Det ar val klart att pengarna gar till familjen.
Pappan kor formodligen tuk-tuk, och mamman saljer frukt, och syskonen gor nagot liknande.
Vem ar sa dum att han eller hon tror att pengarna skulle glida in pa barnets sparkonto?
Och for att pengarna inte glider in pa barnets sparkonto utan till att forsorja familjen sa ska jag inte kopa en bok. Jag uppmanas allsta att inte ge en familj en litet battre dagsinkomst an dagen innan.
Jag uppmanas att inte ge pengar till tiggare darfor att jag inte ska ge de chansen att ata.
Kvinnan som lagger ut sina barn nakna pa gatan pa en filt och sitter med utstrackta hander gor det for att hon inte har nagot battre for sig.
Detta ar hyckleri och det acklar mig.
Ingen tigger for att det ar roligt.
Vem vill man hjalpa?
Den korrupta Cambodianska staten. Eller den lilla manniskan?
Var gor mina dollar mest nytta?
Men det finns ljusglimtar aven i helvetet.
En man satt pa en liten plastpall med ett gatubarn i knat och spelade kort med sju andra en kvall.
Det var fint och det var ljust, aven om det var morkt runt omkring.
söndag 20 april 2008
Radsla
Jag kanner mig radd.
Radd for att kliva ut pa gatan. Radd for att ga genoom kaoset.
Radd for ljuden som aldrig tar slut. Radd for de tiggande handerna och bedjande ogonen.
Radd for att prata. Radd for dofterna som jag kvaljande tvingas svalja.
Dofter av mat och skit och piss och manniska och djur och varme.
Det ar dofter som ar fria, okontrollerade och som blandar sig som de vill.
Har finns inga desinfektierande medel som raderar ut och bryter ner.
Dofterna forsvinner inte. De ligger etsade vid trottorarena och i gathornen.
Jag ar radd for att ga over gatan. For att sta ensam och inte veta vart jag ska ta vagen.
Radd for att mota manniskors blickar.
Jag ar radd for kaoset. Radd for saren Cambodianerna bar pa.
Radd for att stanga ogonen. Och radd for att oppna dem igen.
Radd for ljuden fran fordon, ropande roster, hamrande och bankande maskiner.
Radd for att jag inte ska halla ihop. For att nagot kanske ska handa som jag inte
kan kontrollera.
Det ar val naturligt. Eller. Det ar val sa det kanns.
Men kanslan ar outhardligt.
Jag skrams och forfasas och blir illamaende av de aldre, halvtjocka vita mannen
som sitter langs Riverfront med en ung Cambodianska vid sin sida.
I varje horn sitter de. Pa varje restaurang kommer de in. Forr eller senare.
Kanske skrams jag mest over min egen maktloshet.
Over att bilden ar sa enkel.
Den ar enkel att titta pa och lika enkel att se bort fran:
En man bredvid en kvinna. Pa var sin stol vid ett bord.
I en bar, i en stad, vid en flod. I varmen.
Men under bilden av mannen och kvinnan, och stolen och bordet,
och baren i staden vid floden i varmen i landet som heter Cambodia,
ligger en hogspanningsledning.
Den vita mannen kan med sina djupa fickors hjalp
kopa till sig ung spand hud. Ett ansikte utan fragor.
Ett ansikte utan sprak. Utan tankar. For honom utan tankar.
For honom ett redskap till ett utjamnande av en slags obalans
han sakert havdar finns i det land han kommer fran.
Hon staller inga kravande fragor. Och han betalar.
Hon ger honom sin kropp och sin sjal.
Han tranger in och betalar.
Hon ler och gor som han sager.
Och kanske kanske kanske kan pengarna racka till den ovriga familjens
syskon och foraldrar. Kanske kan den inbillade och sjuka karleksformeln
ge henne ett liv som ar 10, 100, 1000, 10000 ganger battre an det hon redan hunnit leva.
Kanske kan hon folja den vita mannen till hans hemland.
Kanske kan hon bo dar.
Och aven om hon blir lamnad i det nya landet. Utbytt mot en annan.
Och det enda jobbet hon kan fa ar som staderska pa ett sjukhus,
sa ar det battre an det liv hon foddes till.
Eller. Hon kommer foredra det livet.
Allt detta skrammer mig.
Det ar val naturligt. Eller inte sa konstigt.
Det ar bara det att man inte vet, innan, hur det kommer att kannas.
Eller hur kroppen reagerar. Eller vilka ens tankar blir om det man ser.
Jag vill inte vara utan verkligheten.
Det har jag sagt och tankt. Manga ganger.
Inte fjarma mig och bygga hoga universitetsmurar
mellan mig och varlden har ute.
Det har. Phnom Phen. Det ar varlden och verkligheten.
Ett ansikte forvridet i ett fasansfullt grin pa nara hall.
Med tomma ogonhalor och bortsprangd nasa.
Att inte vara utan verkligeheten betyder att ga genom kaoset.
Dra in de tunga, varma och kvaljande dofterna.
Stanga och oppna ogonen.
Ta sig fran punkt A till punkt B.
Acceptera allt dar i mellan.
Hemma. Ar en dromtillvaro.
Det ar nastan sa att jag angrar mig.
Att jag vill strunta i verkligheten.
Men bara nastan.
Och for det dar nastan ska jag stanna
och mota radslan i spegeln varje dag.
Radd for att kliva ut pa gatan. Radd for att ga genoom kaoset.
Radd for ljuden som aldrig tar slut. Radd for de tiggande handerna och bedjande ogonen.
Radd for att prata. Radd for dofterna som jag kvaljande tvingas svalja.
Dofter av mat och skit och piss och manniska och djur och varme.
Det ar dofter som ar fria, okontrollerade och som blandar sig som de vill.
Har finns inga desinfektierande medel som raderar ut och bryter ner.
Dofterna forsvinner inte. De ligger etsade vid trottorarena och i gathornen.
Jag ar radd for att ga over gatan. For att sta ensam och inte veta vart jag ska ta vagen.
Radd for att mota manniskors blickar.
Jag ar radd for kaoset. Radd for saren Cambodianerna bar pa.
Radd for att stanga ogonen. Och radd for att oppna dem igen.
Radd for ljuden fran fordon, ropande roster, hamrande och bankande maskiner.
Radd for att jag inte ska halla ihop. For att nagot kanske ska handa som jag inte
kan kontrollera.
Det ar val naturligt. Eller. Det ar val sa det kanns.
Men kanslan ar outhardligt.
Jag skrams och forfasas och blir illamaende av de aldre, halvtjocka vita mannen
som sitter langs Riverfront med en ung Cambodianska vid sin sida.
I varje horn sitter de. Pa varje restaurang kommer de in. Forr eller senare.
Kanske skrams jag mest over min egen maktloshet.
Over att bilden ar sa enkel.
Den ar enkel att titta pa och lika enkel att se bort fran:
En man bredvid en kvinna. Pa var sin stol vid ett bord.
I en bar, i en stad, vid en flod. I varmen.
Men under bilden av mannen och kvinnan, och stolen och bordet,
och baren i staden vid floden i varmen i landet som heter Cambodia,
ligger en hogspanningsledning.
Den vita mannen kan med sina djupa fickors hjalp
kopa till sig ung spand hud. Ett ansikte utan fragor.
Ett ansikte utan sprak. Utan tankar. For honom utan tankar.
For honom ett redskap till ett utjamnande av en slags obalans
han sakert havdar finns i det land han kommer fran.
Hon staller inga kravande fragor. Och han betalar.
Hon ger honom sin kropp och sin sjal.
Han tranger in och betalar.
Hon ler och gor som han sager.
Och kanske kanske kanske kan pengarna racka till den ovriga familjens
syskon och foraldrar. Kanske kan den inbillade och sjuka karleksformeln
ge henne ett liv som ar 10, 100, 1000, 10000 ganger battre an det hon redan hunnit leva.
Kanske kan hon folja den vita mannen till hans hemland.
Kanske kan hon bo dar.
Och aven om hon blir lamnad i det nya landet. Utbytt mot en annan.
Och det enda jobbet hon kan fa ar som staderska pa ett sjukhus,
sa ar det battre an det liv hon foddes till.
Eller. Hon kommer foredra det livet.
Allt detta skrammer mig.
Det ar val naturligt. Eller inte sa konstigt.
Det ar bara det att man inte vet, innan, hur det kommer att kannas.
Eller hur kroppen reagerar. Eller vilka ens tankar blir om det man ser.
Jag vill inte vara utan verkligheten.
Det har jag sagt och tankt. Manga ganger.
Inte fjarma mig och bygga hoga universitetsmurar
mellan mig och varlden har ute.
Det har. Phnom Phen. Det ar varlden och verkligheten.
Ett ansikte forvridet i ett fasansfullt grin pa nara hall.
Med tomma ogonhalor och bortsprangd nasa.
Att inte vara utan verkligeheten betyder att ga genom kaoset.
Dra in de tunga, varma och kvaljande dofterna.
Stanga och oppna ogonen.
Ta sig fran punkt A till punkt B.
Acceptera allt dar i mellan.
Hemma. Ar en dromtillvaro.
Det ar nastan sa att jag angrar mig.
Att jag vill strunta i verkligheten.
Men bara nastan.
Och for det dar nastan ska jag stanna
och mota radslan i spegeln varje dag.
I mitt nya rum
Okay Guesthouse
Jag sitter pa mitt nya rum och ser ut genom fonstret.
Jag ser tak. Plattak och tegeltak. Tempeltak och hus utan tak.
Jag ser kladlinor och tradkronor.
Dar ute. Finns alla ljud.
Men har inne ar det tyst.
Det ar tyst och tomt och trakigt utan dig.
Det varker. En molande vark som jag vet kommer avta.
Men det ar bara tva dagar sedan du akte harifran. Eller en och en halv.
Och annu har inte min kropp, mitt medvetande eller mina sinnen forstatt,
eller accepterat din franvaro.
Jag vill bara grata. Samtidigt vill jag hindra den.
For nar det val satter igang finns ingen hejd och inget slut.
Och framfor allt sa tar det dig inte tillbaka.
Jag ar ensam nu. I tva manader till.
Det kanns avgrundsdjupt langt.
I overmorgon borjar jag jobba. Och inget vet jag om vad det
kommer innerbara eller krava. Eller om jag ens klarar av det.
Men jag klarar nog av det.
Alla vet att jag klarar av det.
Jag vet att jag klarar av det.
Nar du fortfarande var har kunde jag gora mig liten.
Krypa in och gomma mig i din famn. Saga att jag ville aka hem.
Att jag struntade i alla trasiga kvinnor.
Struntade i fattigdomen och raheten.
Att jag garna struntade i att forsoka radda varldens kvinnor.
Att allt och det enda jag ville var att aka hem.
Men de orden hjalper mig inte nu.
Jag maste ta mig genom dem. Ut pa andra sidan.
Inte, inte tanka orden: Jag vill hem.
Utan lata smartan vidrora dem. Ett efter ett: JAG VILL HEM.
For att sedan forlika mig med att jag inte ska eller kan (eller egentligen vill) hem.
Utan att jag ska vara har nu, i Phnom Phen. I sex veckor till.
Men aldrig har val smartan varit sa lycklig som nu.
Eftersom vi vet att det ar du och jag.
Smartan ar lika stark som karleken.
Och det ar smartan av att vara isar.
Pa olika platser, i olika lander, i olika tidszoner, i olika varldar.
Inte smartan av att du lamnat mig. Eller att karleken inte rackte till.
An sa lange. Innan jag borjat arbeta.
Innan jag vet hur det ar och borjat satta ner fotterna
djupare i jorden, sa ligger alla tankar tva manader framat.
Pa dig och mig och ett sommarsverige.
Det ar val sa det fungerar.
Jag sitter pa mitt nya rum och ser ut genom fonstret.
Jag ser tak. Plattak och tegeltak. Tempeltak och hus utan tak.
Jag ser kladlinor och tradkronor.
Dar ute. Finns alla ljud.
Men har inne ar det tyst.
Det ar tyst och tomt och trakigt utan dig.
Det varker. En molande vark som jag vet kommer avta.
Men det ar bara tva dagar sedan du akte harifran. Eller en och en halv.
Och annu har inte min kropp, mitt medvetande eller mina sinnen forstatt,
eller accepterat din franvaro.
Jag vill bara grata. Samtidigt vill jag hindra den.
For nar det val satter igang finns ingen hejd och inget slut.
Och framfor allt sa tar det dig inte tillbaka.
Jag ar ensam nu. I tva manader till.
Det kanns avgrundsdjupt langt.
I overmorgon borjar jag jobba. Och inget vet jag om vad det
kommer innerbara eller krava. Eller om jag ens klarar av det.
Men jag klarar nog av det.
Alla vet att jag klarar av det.
Jag vet att jag klarar av det.
Nar du fortfarande var har kunde jag gora mig liten.
Krypa in och gomma mig i din famn. Saga att jag ville aka hem.
Att jag struntade i alla trasiga kvinnor.
Struntade i fattigdomen och raheten.
Att jag garna struntade i att forsoka radda varldens kvinnor.
Att allt och det enda jag ville var att aka hem.
Men de orden hjalper mig inte nu.
Jag maste ta mig genom dem. Ut pa andra sidan.
Inte, inte tanka orden: Jag vill hem.
Utan lata smartan vidrora dem. Ett efter ett: JAG VILL HEM.
For att sedan forlika mig med att jag inte ska eller kan (eller egentligen vill) hem.
Utan att jag ska vara har nu, i Phnom Phen. I sex veckor till.
Men aldrig har val smartan varit sa lycklig som nu.
Eftersom vi vet att det ar du och jag.
Smartan ar lika stark som karleken.
Och det ar smartan av att vara isar.
Pa olika platser, i olika lander, i olika tidszoner, i olika varldar.
Inte smartan av att du lamnat mig. Eller att karleken inte rackte till.
An sa lange. Innan jag borjat arbeta.
Innan jag vet hur det ar och borjat satta ner fotterna
djupare i jorden, sa ligger alla tankar tva manader framat.
Pa dig och mig och ett sommarsverige.
Det ar val sa det fungerar.
forsok 2
Nu har jag kommit till Phnom Phen.
I sex veckor till ska jag vara har.
I overmorgon, onsdag, borjar jag volontararbeta for CWCC.
Cambodian Women Crisis Center.
Kanske har jag tagit mig vatten over huvudet.
Det har kanske kan vara ett satt att ga igenom
det jag kommer att se och uppleva.
Smartan och maktlosheten.
Men forhoppningsvis ocksa
gladje, styrka och mod.
Vi far se!
I sex veckor till ska jag vara har.
I overmorgon, onsdag, borjar jag volontararbeta for CWCC.
Cambodian Women Crisis Center.
Kanske har jag tagit mig vatten over huvudet.
Det har kanske kan vara ett satt att ga igenom
det jag kommer att se och uppleva.
Smartan och maktlosheten.
Men forhoppningsvis ocksa
gladje, styrka och mod.
Vi far se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)