sondag morgon

Jag dranker mig aterigen i sjalvomkan och hemlangtan. Det ar sa smartsamt att jag knappt kan rora mig. Paralyserad blir jag liggande i sangen och plagar mig med att lyssna pa musik som bara gor min langtan storre, starkare, som gor hemma mer patagligt. Inombords ger jag ifran mig en serie i klagovral.
Jag vet att jag maste sluta, men sjunker djupare ner i madrassen, en liten stund till bara. Jag kan inte hindra den barnsliga tanken som repeterar: "Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over. Jag vill att det ska vara over". Det ar inte over. Det ar en vecka, sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter och 604800 sekunder. Lika lang som alla andra veckor.
Jag maste skjuta bort den avgrundsdjupa langtan och fokusera pa det som ar kvar. Gora det jag ska gora. Inte tanka. Bara gora. Fem veckor har gatt, det ar bara en kvar, sen ar det over. Sen kan jag aka harifran. Jag ska ova pa min text, ga dit imorn och gora det. Skjuta bort alla tvivel som nar man skjuter bort saker pa ett bord. Kliva over mina demoner, sta upp genom det. Inte tanka. Bara gora. Jag kommer kliva ut pa andra sidan till slut. Om en vecka ar jag inte har langre. Jag far inte falla for min svaghet. Ruska bort den och vara stolt. Inbilla mig att jag kan. Latsas att jag vet vad jag haller pa med.