mandag

Nu vet jag hur det ar. Det var inte farligt och det gick.
Det var svart att fa kontakt med ahorarna nar de inte lyssnar direkt till mig utan till Len som oversatter. Det ar svart att prata med inlevelse, nar den som oversatter inte gor det. Poliserna sag ut som en hog halvsomniga, ointresserade slofockar. Jag undrar hur det later pa khmer, om budskapet blir annorlunda.
Vet att jag inte kan paverka det, att det inte ar mitt ansvar.
Jag upptackte hur mycket man lagger marke till nar man star i talarposition sa dar lange. Nagon gaspar, en annan tittar pa klockan, en tredje blundar, en fjarde skruvar pa sig, en femte antecknar, en sjatte klar av mig med blicken.
Vad kan jag gora at det? Ingenting. Faktiskt ingenting.
Efter forsta halvan sa Thoun: "Very good!", med en uppmuntrande blick och en klapp pa axeln, att jag skulle lasa lite langsammare bara.
Andra halvan gick ocksa bra. Jag laste langsammare och svetten rann i strida strommar ner langs nacken och halsen och ryggen, fran harfastet ner over pannan. Efterat fragade jag Thoun igen: "Ok? You think me was ok?", "Yea, yea! Very good, very good", hon gjorde tummen upp och gav ett tryggt leende. En stund senare kom en forsynt polis fram och fragade om han kunde fa min text kopierad till sitt USB-minne. "Your writing is very good", sa han. Han vill ha min text att lasa igenom sjalv, for att kunna uppdatera sig. Jag kande mig stolt och blev glad. Han hade en pojkaktig och arlig uppsyn, pratade forsiktigt. Jag tankte att det i alla fall var en person som lyssnade, i en person fastande ett litet fro. Det ar battre en inget.
Jag tanker pa alla de kvinnor som pratat och pratat och forsokt fa folk att lyssna och forsta genus och jamstalldhet och allt dar i mellan.
Att det nog ar sa har. Det ar inte latt. Men dar det fastnar, dar fastnar det.