Sondag kvall

Jag har inget annat an orden. Ensamheten kvaver mig innefran.
Allt brister i denna ensamhet som ar fylld av ljud och larm och rop.
"Hello madame! Tuk-Tuk madame?" Nej, jag vill inte ha Tuk-Tuk.
Jag behover ingen skjuts. Vad jag behover finns inte har. Det ar langt borta.
Det ar gatorna. Stockholmsgatorna.
Stockholmsljuset om varen nar solen gar upp.
Stockholmslukten av var och nyvunnet liv.
Det ar Slussen och promenaden langs Strandvagen, over Djurgardsbron.
Forbi Grona Lund och Skansen. Ut till Rosendals tradgardar.
Det ar Tanto och Arstaviken. Stilla och sakert och nyklackt.
Med nyfodda barn i nyinkopta barnvagnar.
Det ar motesplatserna. Med en kram ett hej och en kaffe och ett samtal.
Det ar ljumma ol i Vitan. Det ar kyssar och var och rus.
Ni ar sa langt borta.
I skymning under tunga regn sitter jag och undrar om ni finns kvar
nar jag kommer hem.
Om ni kan lova mig ljusa natter. Om ni kan lova mig att vi traffas da.
Ensamheten kvaver mig. Men jag gor det har for nagot bra.
Nagot som ni ar stolta over att jag gor. Som ni sager mellan er att jag klarar av.
For att jag ar stark.
Men jag slipper garna. For att slippa ensamheten.
Jag grater och grater. Och inte tar det mig hem eller er hit.
Det tar mig ingenstans.

Jag stanger ogonen. Och nar jag oppnar dem,
vill jag sta i Katas och Jockes tradgard. Sta i mammas och pappas kok.
Sitta i Toves vardagsrum. Mota Lovisa pa cykel. Ga langs vattnet med Julia.
Ta ett glas pa El Mundo med Hanna. Sitta i Danielas ateljé.
Jag vill ga hem med dig. Alldeles for sent och alldeles for tidigt.
Poppa popcorn, dricka folkol och somna i dina armar.
Med dina kyssar som fortfarande branner.
Sedan vill jag vakna i min sang och se ut genom fonstret dar jag bara ser himlen.
Men det ar langt borta. Jag ar sa langt borta.
Ensamheten kvaver mig. Ingen ar har. Det ar bara jag, fortfarande.

Sondag

Det ar sondag. Jag har atit lunch. Jag vantar pa att du ska ringa.
Det ar inte sakert att du ringer. Men jag vantar.
Som Marguerite Duras vantade pa att de skulle ringa och tala om att Robert L kommit tillbaka levande fran koncentrationslagret. Sa vantar jag.
Du ar min enda kontakt. Utat. Det kanns sa.
Som att att du ar den enda jag verkligen har. Som forstar.
Det ar inte helt sant. Men det ar sa det kanns. Sa jag vantar.

Jag har flyttat nu. Rue 278. Golden Bridge Hotel. Rum 111.
Jag har packat upp. Stallt ryggsacken i garderoben. Det ar skont att inte se den. Att inbilla mig att jag har ett hem. Ett temporart hem. I Phnom Penh.
Som vanligt ar det varmt. Solen tiger. Hettar. Allt vibrerar.
Det gar inte att rora sig.

Jag langtar efter dig.
Langtar efter att ga bredvid dig. Sitta bredvid dig. Somna bredvid dig. Och vakna. Bredvid dig.
Prata och skratta och alska med dig. Det ar det enda jag vill. Det gor mig lycklig.
Jag vet det nu. Att jag ar lycklig tillsammans med dig.
Jag har inte varit det forut. Inte pa det har sattet. Det ar rymligt. Allt far plats.
Du och jag och tankar och drommar och och ratt och fel och fint och fult.
Jag tror att jag vill leva med dig.

Kanske att den har tiden. De har manaderna. Forutom att ge mig manniskor och stader och lander. Ocksa ska ge mig karleken.
Det spelar ingen roll vad jag gor. Hur insatt jag ar i nagot annat. Det finns hela tiden en lank som standigt soker sig till dig.
Jag tror det ar sa har det ska kannas.
Alla som sager att man vet. Att plotsligt vet man bara.
Att personen framfor en ar den som man vill leva med.
Jag har langtat efter att det skulle handa.
Det verkar som att det ar med dig det hander.

Sa darfor vantar jag otaligt. Pa att du ska ringa. Jag tror inte jag star ut med att vanta langre.
Sa jag ringer dig nu och ger dig numret till mitt hotelrum.

Forsta veckan.

I Phnom Penhs sodra utkant ligger CWCC.
Pa Street 488. Nummer 42F.
Pa baksidan av huset ser jag akerplattar och palmer.
Pa framsidan det vanliga stadskaoset.
Lexusbilar som moter motos. Som moter trakarror som moter cyklar.
Bland mobeltillverkare och hal-i-vaggen-kiosker,
kladstand och svetsare, ligger CWCC.
Flaktarna gar pa hogvarv fran 07.30 till 17.00.

Forsta dagen ar en lattnad. Allt far form och kropp. Ljud och doft.
Jag ar pa avdelningen som heter "Community Organising Program".
Det innebar att informera polis och myndigheter och lokalbefolkning om
mans vald mot kvinnor, trafficking och valdtakt.
The "Community Organising Program" lar ut hur polis och myndigheter ska hantera problemen.
De lar dem hur de ska bemota utsatta kvinnor och vad de ska gora.
De lar sig lagar och regelverk. De lar sig att mans vald mot kvinnor inte ar ett privat problem.
Det ar ett samhallsproblem. Som alla forlorar pa. Och som maste losas.

De utsatta kvinnorna kan bo pa "The Shelter". Ett skyddsboende dar de far ga i terapi och gruppterapi. Dar lar de sig att prata om sina problem och erfarenheter. De kan dela dem med andra. De lar sig att de inte ar ensamma.
Kvinnorna far ga ett program dar de lar sig att lasa och skriva. De far halsoradgivning, de lar sig laga mat, de lar sig att ta hand om sig sjalva. De far hjalp med att bygga upp sjalvfortroendet och sjalvkanslan. De lar sig att bli sjalvstandiga.
De lar sig ocksa nagon yrkesskicklighet, t.ex. att sy, sa att de sedan kan atervanda hem med ett syfte, ett syfte som gor de ekonomiskt sjalvstandiga. Som underlattar i deras reintegrering.

I de flesta fall atalas och falls forovarna.
I de flesta fall av vald i hemmet gar skiljsmassa igenom.

For de kvinnor som valdtagits eller lurats in i trafficking (de ar ofta mycket unga) ar det nastan omojligt att traffa en man och bilda familj. Ibland forsoker dessa offer bega sjalvmord.
De ar inte oskudler langre. Det ar skamligt. Da har de nastan inget att leva for.
Det viktiga ar att atervanda, till familjen. Att ha en familj.
Det ar kring familjen som det Kambodjanska samhallet cirkulerar.

Len. Min kollega. Vill att jag haller en lektion for poliser om vad genus ar.
Och om hur det ar kopplat till mans vald mot kvinnor.

*

Den andra dagen ar en pina.
Jag kanner mig forvirrad och forstar inte vad det ar jag ska gora har.
Deras onskan om att halla lektion tycks alltfor stor.
Och mitt kunskapsforrad och erfarenhet alldeles for liten.
Jag vill bort darifran. Bort fran Phnom Penh. Bort fran landet som heter Kambodja.
Ensamheten kastar langa skuggor i varje tanke.
Tiden ar ett svart hal. En ljudlos, ljuslos resa.

Det ar bara att ringa hem.
Mamma peppar.
"Ta en stund i taget. Det ar en annan kultur. Det tar tid att vanja sig.
Du gor sa gatt du kan, efter din formaga".
Ja, jo. Men det ar sa ensamt. Jag har ingen att prata med.
"Jag vet. Men det ar bara nagra veckor. Dina erfarenheter kommer att bli dig ovardeliga.
Du klarar att halla den dar lektionen. Du far gora det efter dina forutsattningar.
Det far du tala om."
Ja, jo.
Lite grat. Sedan. Ok.
Hon var tvungen att ta hand om barnbarnet, min systerson.
Han holl pa att klattra ur vagnen.
Ok. Vi hors snart. Jag alskar dig. Hej.
Jag tittar ut over alla tak. Drar ett djupt andetag.
Ber om styrka innan jag somnar.
Jag tanker pa dig. Att du haller om mig.

*

Tredje dagen.
Min motoforare heter Nin.
Han vantar utanfor Guesthouset.
Han ar nojd med att ha tva fasta turer varje dag.
Och jag ar nojd med att slippa dividera med olika forare hela tiden.
Vi aker genom ett morgonvatt Phnom Penh.
Ner langs boulevarderna. Kryssar oss fram mellan Lexusbilarna och tuk-tukarna.
Det kanns lite lattare.

Jag och Len aker till "The Ministry of Womens Affairs" och lamnar nagra kort fran en konferans.
Tillbaka pa kontoret laser jag riktlinjerna for de olika avdelningarna pa CWCC.
Stallde fragor och fick svar.
Lunch.
Pa eftermiddagen aker vi till "The Shelter".
Det ligger utanfor stan. I det som kallas "The outskirts". Pa andra sidan Monivongbron.
Dar asfaltsvagen blir grus som blir sand som tar slut vid ett Buddhistiskt kloster.
Dar ligger "The Shelter".

Innanfor grindarna ar det lugnt. Stilla.
Nagra barn leker pa garden.
"Hello! Hello! Hello!"
Hon som basar visar mig runt. Det ar svart att avgora hennes alder. Men jag gissar pa over 60.
Hon ar en av grundarna till CWCC. Hon ar liten och hennes tander ar silvertackta. Silverdrankta. Det glimmar nar hon pratar.
Det brukar bo 50-80 kvinnor pa "The Shelter". Just nu ar det manga som ar hemma over det Khmerska nyaret. Darfor ar det extra lugnt.
Det finns rum for de utan barn. Och rum for de som har barn.
Varje person far en stor platlada att forvara personliga tillhorigeter i.
Ett barn grater fran ett av rummen. Ett annat barn foljer tyst efter oss och betraktar mig med stora ogon.
Kvinnorna lagar mat tillsammans varje dag, i olika matlag. De far bestamma vad de vill ata och ga till marknaden och handla.
I ett rum sitter tva flickor. Den ena ar 13 ar.
Hennes styvpappa valdtog henne. Nar mamman tog flickan hit var hon hogravid.
I en hangmatta ovanfor sangen i en handduk ligger bebisen. En manad gammal.
Flickans ansikte ar lugnt. Pa de dar utslatade sattet som man far nar man gratit.
Hon skrattar nar vi pratar med henne. Hon verkar ma bra. Hon ar raddad.
Vi gar ut. Satter oss i tradgarden och basen berattar.

I borjan var det mest flickor och kvinnor utsatta for trafficking som kom till "The Shelter".
Nu ar det mest offer for domestic violence.
Kvinnorna vagar prata om problemen nu. Det ar inte bara en privatsak. Det har blivit offentligt.
Fler och fler vet vart de ska vanda sig. Att det finns hjalp och skydd att fa.
Nastan alla pa "The Shelter" tar sina forovare till rattegang.
Med CWCC i ryggen falls alla. Aven valdtaktsmannen.
Len sager att regeringen ar radd for NGO's. Darfor att de inte slutar trycka pa forns forovaren ar falld. Sa domarna faller. Fangelse, boter och skiljsmassa.
Kvinnorna kan bygga upp ett nytt liv.
Jag sager till basen att hon gor ett imponerande arbete.
Hon nickar stilla och sager tack.

Tillbaka pa kontoret pratar jag och Len om vara kulturer.
Hur relationerna mellan kvinnor och man ser ut. Kambodja vs Sverige.
De ar mycket olika.
Jag forstar an en gang att jag ar fri. Att friheten ger forsprang.
Len och jag skrattar. Onskar varandra en god helg.
Vi sager bada att det har kommer att bli bra.

Ett helvete

Phnom Penh. Ar ett helveteshal.
Allt pagar i en standig rora. Ingenting forsvinner. Nagonsin.
Ar det kontrasterna som skapar helvetskanslan?
Manniskorna har ju inte gjort nagot. De forsoker bara overleva.
Som alla andra manniskor.

Jag utsatter mig for detta helvete nar jag gar langs de de stora trafikerade bouldevarderna.
Sothearos. Sihanouk. Monivong. I gassande sol och 35 graders hetta. Det ar inte varme. Det ar hetta.
Efter ett par hundra meter rinner svetten ner i ogonen, rinner langs ryggen, rinner fran knavecken.
I varje horn ser jag uppstrackta armar: "Want tuk-tuk madame?" "Moto madame?"
"No thanks" svarar jag och ler varje gang.
De maste tycka att jag ar fullstandig dum i huvudet.
Det ar ingen annan an jag som promenerar.
"Jag gor det for att fa en kansla for stan, en kansla for avstanden", intalar jag mig.
"Sa har gor jag alltid nar jag kommer till ett nytt stalle, promenerar omkring, skaffar mig en kansla."
Den enda kansla jag egentligen far ar att bli utmattad. Det drojer inte lange forns jag slutar promenera.

Helvetet ar varmt. Och helvetet ar uppkopt av vita.
Sa ser jag det.
De hippaste och mest smakfulla stallena ags av vita vasterlanningar.
De har kopt dem for en billig penning.
Turistnaringen i Sverige ar val viktig darfor att den drar in pengar till den svenska staten?
Som i sin tur far den svenska statskassan att stiga. Turistnaringen i Sverige ags av svenska medborgare.
I Cambodia ar det manga vita som tjanar pengar pa vita turister.
Det maste betyda att det cirkulerar mycket pengar som aldrig tillfaller det Cambodianska folket. Pengar som aldrig kan hjalpa den Cambodianska staten.
"The killing fields" koptes av ett Japansk privat foretag for tre ar sedan.
De vita kommer hit, de styr upp och fixar iordning. De kan betala laga loner och gora sig en rejal hacka.

I parken utanfor The Royal Palace. Dar kungen faktiskt bor.
Bor en pojke med smutstovigt har och svarta tanaglar.
Han brukar ligga pa trottaren i solen och sova. Utslagen pa rygg.
En annan man drar en trakarra efter sig. Med plastflaskor pa. Pa ett stilrent kafe fem meter over gatan ar det 18 grader.
Jag vet att det inte ar nagot nytt. Kontraster kallas det. Men att se och kanna lukten av och vara en del av detta helvete malar svarta schook i framfor ogonen pa mig och jag maste skriva ner det jag ser.
Det ar det enda sattet for mig att gora det verkligt pa.

I restaurangen pa mitt guesthouse sitter ett papper upptejpat pa en vagg med olika anslag om volontararbete och busstider och paketresor.
Pa pappret finns tva fotografier. Pa det ena ar det barn som ler och trangs for att fa plats i bilden. Pa det andra finns en vit ung kille med, ett barn bar han pa ryggen. Ett annat klanger runt halsen. Pappret kommer fran ett barnhem. De skriver att de ar i behov av mat, klader, pengar. Varje liten summa gor skillnad. 15 dollar ger mat at 45 barn. Man uppmanas att halsa pa. Barnen alskar besokare. De ar sa glada. Man kommer fa en upplevelse man aldrig glommer.
Den vita manniskan lattar sitt samvete med en klase bananer, 20 dollar och lite lek.

Det finns barn som saljer bocker pa gatan. Guidebocker och bocker som berattar om Cambodias hemska historia.
Som turist uppmanas jag att inte kopa bocker av gatubarn. Pengarna gar inte till barnen utan till foraldrarna.
Vem skulle annars fa pengarna fragar jag mig? Det ar val klart att pengarna gar till familjen.
Pappan kor formodligen tuk-tuk, och mamman saljer frukt, och syskonen gor nagot liknande.
Vem ar sa dum att han eller hon tror att pengarna skulle glida in pa barnets sparkonto?
Och for att pengarna inte glider in pa barnets sparkonto utan till att forsorja familjen sa ska jag inte kopa en bok. Jag uppmanas allsta att inte ge en familj en litet battre dagsinkomst an dagen innan.
Jag uppmanas att inte ge pengar till tiggare darfor att jag inte ska ge de chansen att ata.
Kvinnan som lagger ut sina barn nakna pa gatan pa en filt och sitter med utstrackta hander gor det for att hon inte har nagot battre for sig.
Detta ar hyckleri och det acklar mig.
Ingen tigger for att det ar roligt.

Vem vill man hjalpa?
Den korrupta Cambodianska staten. Eller den lilla manniskan?
Var gor mina dollar mest nytta?

Men det finns ljusglimtar aven i helvetet.
En man satt pa en liten plastpall med ett gatubarn i knat och spelade kort med sju andra en kvall.
Det var fint och det var ljust, aven om det var morkt runt omkring.

Radsla

Jag kanner mig radd.
Radd for att kliva ut pa gatan. Radd for att ga genoom kaoset.
Radd for ljuden som aldrig tar slut. Radd for de tiggande handerna och bedjande ogonen.
Radd for att prata. Radd for dofterna som jag kvaljande tvingas svalja.
Dofter av mat och skit och piss och manniska och djur och varme.
Det ar dofter som ar fria, okontrollerade och som blandar sig som de vill.
Har finns inga desinfektierande medel som raderar ut och bryter ner.
Dofterna forsvinner inte. De ligger etsade vid trottorarena och i gathornen.

Jag ar radd for att ga over gatan. For att sta ensam och inte veta vart jag ska ta vagen.
Radd for att mota manniskors blickar.
Jag ar radd for kaoset. Radd for saren Cambodianerna bar pa.
Radd for att stanga ogonen. Och radd for att oppna dem igen.
Radd for ljuden fran fordon, ropande roster, hamrande och bankande maskiner.
Radd for att jag inte ska halla ihop. For att nagot kanske ska handa som jag inte
kan kontrollera.

Det ar val naturligt. Eller. Det ar val sa det kanns.
Men kanslan ar outhardligt.

Jag skrams och forfasas och blir illamaende av de aldre, halvtjocka vita mannen
som sitter langs Riverfront med en ung Cambodianska vid sin sida.
I varje horn sitter de. Pa varje restaurang kommer de in. Forr eller senare.
Kanske skrams jag mest over min egen maktloshet.
Over att bilden ar sa enkel.
Den ar enkel att titta pa och lika enkel att se bort fran:
En man bredvid en kvinna. Pa var sin stol vid ett bord.
I en bar, i en stad, vid en flod. I varmen.
Men under bilden av mannen och kvinnan, och stolen och bordet,
och baren i staden vid floden i varmen i landet som heter Cambodia,
ligger en hogspanningsledning.

Den vita mannen kan med sina djupa fickors hjalp
kopa till sig ung spand hud. Ett ansikte utan fragor.
Ett ansikte utan sprak. Utan tankar. For honom utan tankar.
For honom ett redskap till ett utjamnande av en slags obalans
han sakert havdar finns i det land han kommer fran.
Hon staller inga kravande fragor. Och han betalar.
Hon ger honom sin kropp och sin sjal.
Han tranger in och betalar.
Hon ler och gor som han sager.
Och kanske kanske kanske kan pengarna racka till den ovriga familjens
syskon och foraldrar. Kanske kan den inbillade och sjuka karleksformeln
ge henne ett liv som ar 10, 100, 1000, 10000 ganger battre an det hon redan hunnit leva.
Kanske kan hon folja den vita mannen till hans hemland.
Kanske kan hon bo dar.

Och aven om hon blir lamnad i det nya landet. Utbytt mot en annan.
Och det enda jobbet hon kan fa ar som staderska pa ett sjukhus,
sa ar det battre an det liv hon foddes till.
Eller. Hon kommer foredra det livet.

Allt detta skrammer mig.
Det ar val naturligt. Eller inte sa konstigt.
Det ar bara det att man inte vet, innan, hur det kommer att kannas.
Eller hur kroppen reagerar. Eller vilka ens tankar blir om det man ser.

Jag vill inte vara utan verkligheten.
Det har jag sagt och tankt. Manga ganger.
Inte fjarma mig och bygga hoga universitetsmurar
mellan mig och varlden har ute.

Det har. Phnom Phen. Det ar varlden och verkligheten.
Ett ansikte forvridet i ett fasansfullt grin pa nara hall.
Med tomma ogonhalor och bortsprangd nasa.
Att inte vara utan verkligeheten betyder att ga genom kaoset.
Dra in de tunga, varma och kvaljande dofterna.
Stanga och oppna ogonen.
Ta sig fran punkt A till punkt B.
Acceptera allt dar i mellan.

Hemma. Ar en dromtillvaro.
Det ar nastan sa att jag angrar mig.
Att jag vill strunta i verkligheten.
Men bara nastan.
Och for det dar nastan ska jag stanna
och mota radslan i spegeln varje dag.

I mitt nya rum

Okay Guesthouse


Jag sitter pa mitt nya rum och ser ut genom fonstret.
Jag ser tak. Plattak och tegeltak. Tempeltak och hus utan tak.
Jag ser kladlinor och tradkronor.
Dar ute. Finns alla ljud.
Men har inne ar det tyst.
Det ar tyst och tomt och trakigt utan dig.
Det varker. En molande vark som jag vet kommer avta.
Men det ar bara tva dagar sedan du akte harifran. Eller en och en halv.
Och annu har inte min kropp, mitt medvetande eller mina sinnen forstatt,
eller accepterat din franvaro.

Jag vill bara grata. Samtidigt vill jag hindra den.
For nar det val satter igang finns ingen hejd och inget slut.
Och framfor allt sa tar det dig inte tillbaka.
Jag ar ensam nu. I tva manader till.
Det kanns avgrundsdjupt langt.

I overmorgon borjar jag jobba. Och inget vet jag om vad det
kommer innerbara eller krava. Eller om jag ens klarar av det.
Men jag klarar nog av det.
Alla vet att jag klarar av det.
Jag vet att jag klarar av det.

Nar du fortfarande var har kunde jag gora mig liten.
Krypa in och gomma mig i din famn. Saga att jag ville aka hem.
Att jag struntade i alla trasiga kvinnor.
Struntade i fattigdomen och raheten.
Att jag garna struntade i att forsoka radda varldens kvinnor.
Att allt och det enda jag ville var att aka hem.
Men de orden hjalper mig inte nu.
Jag maste ta mig genom dem. Ut pa andra sidan.
Inte, inte tanka orden: Jag vill hem.
Utan lata smartan vidrora dem. Ett efter ett: JAG VILL HEM.
For att sedan forlika mig med att jag inte ska eller kan (eller egentligen vill) hem.
Utan att jag ska vara har nu, i Phnom Phen. I sex veckor till.

Men aldrig har val smartan varit sa lycklig som nu.
Eftersom vi vet att det ar du och jag.
Smartan ar lika stark som karleken.
Och det ar smartan av att vara isar.
Pa olika platser, i olika lander, i olika tidszoner, i olika varldar.
Inte smartan av att du lamnat mig. Eller att karleken inte rackte till.

An sa lange. Innan jag borjat arbeta.
Innan jag vet hur det ar och borjat satta ner fotterna
djupare i jorden, sa ligger alla tankar tva manader framat.
Pa dig och mig och ett sommarsverige.
Det ar val sa det fungerar.

forsok 2

Nu har jag kommit till Phnom Phen.
I sex veckor till ska jag vara har.
I overmorgon, onsdag, borjar jag volontararbeta for CWCC.
Cambodian Women Crisis Center.

Kanske har jag tagit mig vatten over huvudet.

Det har kanske kan vara ett satt att ga igenom
det jag kommer att se och uppleva.
Smartan och maktlosheten.
Men forhoppningsvis ocksa
gladje, styrka och mod.

Vi far se!