Maskineriet

Varmen, eller hettan snarare, sprider sig. Den lagger sig som en hinna over och i staden. Allt, varenda del, ar omslutet av en hinna. Den vibrerar, utsondrar en fran doft av kropp, forutnelse, skrap, radsla, fattigdom, liv, motstravighet, vilja, ett entraget slit, somnloshet, barnskrik och en klagande historisk envishet i overlevnad. Allt befinner sig nagonstans mellan utradering och uppbyggnad.
I detta finns ingen logik, det ar den kraft som satter allt i rullning, som far allt att paga. Dag ut och dag in.
Jag kanner nu, att jag blivit en del av detta maskineri, en del av det har satt sig i mitt eget system, och jag vet att det ar den kraften jag kanner som galenskap. Den ligger som en hinna runt mig, och jag ser mig sjalv titta ut genom den, forsikigt, med ett hela tiden nyvaket uttryck i ansiktet.
Hon far aldrig sova, aldrig vila. Har tar inte bilderna slut.
Jag har flytt in i mig sjalv och slappt in den andra kraften, det finns inget som kan sta emot, den tar sig in anda. Den harjar runt i mitt inre, kastar om allt. Tiden flyter mellan det som varit, in i nuet och genom bilder, visioner, ut i framtiden. Ibland kan jag lugna mig sjalv. Pa den bla plaststolen, nar solen gatt ner och maskineriet avstannat. Jag kan se mig sjalv utifran, det enda jag tanker ar: "Hur har jag hamnat har? Hur ar det mojligt att vara har och samtdigt befinna mig sa langt bort?"

Jag signade in pa Facebook tillslut. Det var langtan, en langtan efter att stoppa upp galenskapen, se nagot bekant, bekrafta att det finns nagot fast att halla i. Bilderna av mina vanner poppar upp en efter en. "De lever sin liv dar hemma", tankte jag, "Och har sitter jag...". Varlden krympte. For en kort stund befann vi oss i samma tidrum, i samma verklighet, delade tankar med varann.
Jag forsokte halla kvar dem, men de gled undan och forsvann. Varlden vaxte igen. Bergen, risfalten, odelagda slatter och hav ligger mellan oss. Nu ar det bara jag, inuti maskineriet som ar inuti mig, som driver mig mot den yttersta punkten av isloering. Det finns inget varre an detta och samtidigt ar jag lycklig. Ar det, det, som betecknar galenskap?

Jag vet inte om jag kommer kanna mig stolt over det har. Men jag vet att jag maste. Redan nu borjar jag ransaka och tanka att jag skulle gjort saker annorlunda, samtidigt vet jag att det ar omojligt. Hur skulle det kunna ha blivit annorlunda? Men jag forsoker hitta anledningar sa att mitt sjalvforakt inte ska tro att jag glomt bort att duktiga flickor inte kan vara nojda med sig sjalva, inte ens med hur de faller. Det ar omoget, barnsligt och destruktivt att tanka sa har, jag vet, men sjalva benaganheten att falla dit han ar alltfor latt. Det ar bara borja tanka pa hur manniskor som man avundas (men aldrig erkanner att man avundas, istallet sager man, att man inte tycker om dem ) skulle gora det har. Eftersom jag inte kanner de har personerna gor jag dem felfria, bilder av felfria, spontana och latta individer som skulle gora det har pa ett sprudlande effektivt satt. Att de skulle varit oppna, inte sett skiten, inte kant vanmakten, inte tvivlat, inte hort maskineriet gnissla och tjuta i oronen. Jag vet att det inte ar sant. Att det bara ar pahitt i mitt eget huvud, endast i syfte att bryta ner, sa att synfaltet runt mig krymper, tills det inte finns nagot kvar. Det ar sa det fungerar, det sjalvdestruktiva. Det ar absurt att skriva det har, jag blir nastan full i skratt, darfor att nar jag ar skrivit klart det har, da ar jag befriad fran det. Da har det lamnat mig. Da kan jag kanna mig sjalv igen, sa som jag ar och vill vara. Utan tvivel, utan sjalvforakt, utan angest. Da ar det bara jag kvar.